SGIF 100 år artiklar

Guldjubel för damlaget 2017

10-talet var damernas årtionde med tre seriesegrar och två kvaläventyr uppåt, som dock båda slutade med förluster. Efter damernas återstart 2009 med en femteplats höjde sig laget avsevärt under 2010 och det blev en andra plats som gav en kvalduell mot Vellinge, men där var laget chanslöst med förlust 2-5 borta och 0-6 hemma. Dan Svensson fortsatte på sitt tredje år som huvudtränare men nu blev det bara en sjätteplats och efter denna säsong så valde några av de äldre tjejerna att sluta och inför 2012 så var det bara att inse att damlaget fick läggas ner. Vi hade däremot ett antal duktiga juniorer på väg upp så vi deltog i seriespel med ett Dam-U lag. Salamis hade ett damlag och vi skrev över några tjejer till Salamis, som kunde spela i deras damlag och så körde vi ett gemensamt U-lag där vi fick hjälp av spelare från Salamis. 2012 startade alltså vårt samarbete som fortfarande håller i sig.

Under 2013 blev damlaget helt gemensamt med Salamis där vi delade på hemmamatcher och träningar. Anders Henriksson var tränare och laget slutade på fjärdeplats och fick kvala till trean, en bra start på samarbetet. Motståndare i kvalet var Treby och efter 2-1 seger hemma, så slutade bortamatchen med förlust 0-1. Men med fler gjorda mål på bortaplan så blev det Treby som gick upp.

Anders Henriksson fortsatte med laget och nu blev det serieseger med endast en oavgjord och femton segrar. Hela tolv poäng före tvåan och skyttedrottningen Klara Einarsson var bäst i hela nordvästra Skåne med sina 30 mål. Men att det är tufft i trean bevisades den kommande säsongen och sejouren blev kortvarig med direkt respass. Anders Henriksson tackade för sig och Dennis Henriksson tog över ansvaret. Målsättningen för 2016 var att snabbt ta sig tillbaka, men månaderna innan seriestarten så drog sig två lag ur serierna ovanför och återstartade i fyran, och med deras spelares erfarenhet gjorde det svårt i matcherna mot dom. Det slutade med en fjärdeplats men redan året efter blev det serieseger efter tolv segrar och bara två förluster.

Dennis bestämde sig för att satsa på sin domarkarriär och  Julia Barte blev spelande tränare 2018. Åter igen var det för stort steg att spela i trean och det blev nedflyttning efter endast tre segrar.

Jojolivet för damlaget fortsatte 2019 när Dennis Henriksson återkom som tränare och tog laget till serieseger efter en spännande strid med Röstånga. Serien slutade i ett antiklimax när motståndarna Marieholm i den sista omgången aldrig kom till spel och den tilltänkta festen på idrottsplatsen med serieseger kom av sig. Laget tappade endast sju tappade poäng på hela säsongen.

På herrsidan inleddes 10-talet i division sju efter nedflyttningen. Mattias "Hatta" Persson fortsatte som tränare för andra året men laget var aldrig i närheten av att gå upp direkt och slutade sexa. Den egna målvakten Dennis Pedersen anställdes som ny tränare efter "Hatta" och efter en bra säsong så blev det en avgörande match i Hjärnarp, som skulle avgöra om laget gick direkt upp eller skulle få kvala. Med nio minuter kvar av matchen gjorde Christoffer Bruse det avgörande målet som gjorde att SGIF kom tvåa i serien och en direktplats till sexan. Tre lag hamnade på samma poäng så det var målskillnaden som gjorde att SGIF fick andraplatsen före Hov och efter Hyllinge. Dennis fortsatte vara huvudtränare i sexan 2012, men det blev endast tre segrar på hela vårsäsongen och halvvägs in på hösten var laget fortfarande på nedflyttningsplats och styrelsen tog då det ovanliga beslutet att byta ut tränaren och i stället fick Magnus Petrisson uppdraget att hålla laget kvar i serien. De gjorde man genom att ta tio poäng på de sista fem matcherna och en slutlig nionde plats.

Magnus var sedan huvudtränare i fyra år ytterligare, där laget slutade på en sjundeplats, tiondeplats och åttondeplats för att 2016 sluta på negativ kvalplats. Där mötte man Stattena och 3-0 seger på bortaplan kändes säker, men i returmatchen var det Stattena som ledde med 3-0 innan SGIF fick till en reducering genom Mikael Jacobsson som gjorde att laget stannade kvar i sexan.

Efter Magnus kom Bobby Svensson som huvudtränare för 2017 och laget hamnade på en sjätteplats vilket var det bästa sedan 2008, och året efter blev det en åttondeplats. Efter denna säsong började truppen minska drastiskt och i och med anställningen av Göran Lendrén, som tidigare tränat Salamis i ett antal år, började en diskussion under vintern om det verkligen skulle gå att få ihop ett A-lag. Samma situation gällde för Salamis och det slutade med att de två krigande klubbarna även i herrlagen skulle samarbeta för att ha ett seniorlag i seriespel. Det slutade med en sjundeplats, men att försöket med samarbete avslutades redan efter ett år och lagen gick skilda vägar inför 2020 med egna lag igen.

Guld i Höstcupen i Furulund för F2001 och året var 2013

Förra veckan startade vi en artikel om tjejlagens cupdeltagande. Vi fortsätter nu med 2000-talets cuper och framgångar

Vi har hittat sju guldmedaljer under denna period.

År 2001 - F1989 vann Vejby Vågen cup och F1991 vann Bamsecupen i Viken

År 2004 - F1992 vann Lenhovda Cup.

År 2012 - F2001 vann Skälderviken cup.

År 2013 - F2001 vann Höstcupen i Furulund och även Coop Cupen i Ödåkra.

År 2016 - F2003 tog guld i C-slutspelet i Åhus Beachfotboll.

Det finns många historier kring cuperna och när man nu under jubileumsåret frågar spelare om deras bästa fotbollsminne, så återkommer många till vad de varit med om på cuperna. Här kommer några historier från cuperna, alla daterade från 00-talet, då det varit lite sämre med nedtecknandet av minnena de senaste femton åren.

VEJBYVÅGEN CUP 2001 (F1989)

F12-laget gjorde en stor bedrift när man vann Vejby Vågen-cup utan att släppa in ett enda mål. I gruppspelet vann man över Förslöv och Råå båda med 1-0. I semifinalen blev det 3-0 mot Torekov och i finalen mot Råå blev det en jämn match som man till slut vann med 2-0 och lycklig finalskytt var Catrin Kleist, som gjorde båda målen. Övriga hjältar i laget var Emma Hallenborg, Sara Larsen, Sofia Henriksson, Katarina Ivansson, Sofia Nilsson, Sarah Henriksson, Anna Svenstrup, Maria Ursin och Janni Wulff.

BAMSECUP I VIKEN 2001 (F1991)

Efter F12:s framgångar var det F10:s tur att besöka Bamse Cup i Viken. Att man inte ville vara sämre visades direkt när man i gruppspelet besegrade Stattena lag 1 med 3-0, Ödåkra med 1-0 och Råå lag 2 med 5-0. Semifinalen spelades mot Råå lag 1 och till att börja med var matchen jämn men när SGIf satte dit 4-2 tog Råås ork slut och matchen slutade hela 7-2. I finalen fick laget möta Stattena lag 2, som var ett mycket duktigt och spelskickligt lag, men när slutsignalen gick hade GSIF vunnit med 3-0 och därmed hela cupen.

Målskyttarna i matcherna var Sofia Henriksson 11, Marlene Olsson 4, Tina Olofsson 2, Anna Knutsson och Anna Svenstrup. Övriga spelare i laget var Sofia Nilsson, Louise Jönsson-Andersson, Jennica Bruse och Sarah Henriksson.

ELITFÖNSTER CUP I LENHOVDA 2003 (F1992)

Fredagen den 1 augusti begav sig 14 tjejer och 2 ledare till Lenhovda för att tillsammans med 108 andra lag deltaga i Elitfönster Cup. Humöret var på topp och det kändes att laget var på gång. 
När vi kom fram blev vi visade till en lägenhet där vi skulle bo under två dagar. Vi hann knappt kom dit och slita upp packningen innan tjejerna hade delat upp lag och startat sin egen miniturnering. Fredagskvällen spenderades av de allra flesta i den sjö som låg i anslutning till idrottsplatsen innan vi gick hem för att sova. På lördagen spelade vi vår första match mot Holsby SK. Vi tog ledningen genom mål av Marlene och spelade mycket bra innan Holsby fick en straff då en av deras spelare snubblade på Johanna Eriksson och de lyckades kvittera. Vi var trots allt ganska nöjda med en poäng då Holsby tidigare besegrat det tredje laget i gruppen, Madesjö IF, med 1-0. Sent på eftermiddagen var det dags för oss att möta Madesjö och våra tjejer var heltända på uppgiften precis som våra motståndare var. Matchen startade i ett ursinnigt tempo, vilket varade hela matchen.
Våra ganska småväxta spelare visade prov på stor kämpaglöd mot de betydligt större småländskorna. Johanna Eriksson var drottning på planen och spelade fotboll på ett sätt som imponerade på den stora publiken. När sen Marlene lyckades trycka in två mål och Anna ett var gruppsegern bärgad. Lördagen avslutades med disco för tjejerna och grillfest för ledare och tillresta föräldrar. Discot varade till 23.15 men till vår stora förvåning ville våra tjejer gå hem redan en halvtimme innan för att vila inför söndagens matcher. Söndagens slutspel inleddes med kvartsfinal mot Lerkils IF och precis som tidigare spelade alla tjejer mycket bra. Vi kunde efter två mål av Marlene gå till halvtidsvila med 2-0. I paus kändes allt bra då vi kontrollerade matchen totalt och tjejerna var helladdade. Andra halvlek började bra, men efter några minuter föll allt spel samman och Lerkil kunde ta över och lyckades på 5 minuter trycka in 3 mål. Vad som hände kan vi inte riktigt förstå men efter fem minuter tog vi över igen men tyvärr lyckades vi inte trycka in fler bollar i nätet. Besvikelsen bland spelare och ledare var stor efter denna tråkiga förlust men efter lite bad, mat och fotografering var tjejerna laddade inför matchen om femteplatsen.
Denna gången var det IF Ariel som skulle stå för motståndet och för första gången fick vi möta jämnstora tjejer. Matchen kommer inte att gå till historien som särskilt välspelad men tjejerna gjorde vad de skulle och vann med 3-0 efter mål av Rebecca, Anna och Marlene. Sammanfattningsvis kan vi se tillbaka på helgen med stor glädje då arrangemanget, miljön och fotbollen var fantastiskt. Tack till alla ni tjejer som var med!

ELITFÖNSTER CUP 2004 (F1992 och F1993)

Efter förra årets trevliga upplevelse i Lenhovda bestämde vi oss för att åka upp med två lag i år och intresset för att följa med var stort bland tjejerna då vi var 33 st som tog plats i bussarna vid middagstid på torsdagen. Stämningen var redan från början på topp och när vi hade packat upp våra saker i lägenheterna väntade träningsmatcher mot Lenhovda IF och direkt efter slängde vi oss i sjön.
Fredagen inleddes med ett lättare träningspass på förmiddagen och sedan fick tjejerna göra vad de ville under resten av dagen. De flesta valde att tillbringa denna tid vid sjön. När klockan började närma sig 18.00 och Elaine, Klara, Nelly och Jessica hade tillbringat närmare sju timmar i vattnet utan att komma upp började vi ledare bli oroliga för att de förvandlats till fiskar. När vi så småningom fick upp dem visade det sig att våra farhågor var ogrundade men nog var det lite fiskfjäll som glänste på deras ryggar?!
På lördagen väckte vi tjejerna klockan 07.00 för att vi skulle hinna äta frukost i god tid innan matchstart vilken var 09.50 för båda lagen. Alla var mycket spelsugna och pigga efter en god natts sömn och det enda som kändes en aning betungande var den tryckande värmen som tvingade oss ledare att hela tiden mässa DRICK, DRICK vilket också gjordes.
Våra F93:or hade en mycket tuff lottning med bla fjolårssegrarna i sin grupp. Dessutom var lottningen så att de tvingades spela 4 matcher varav de tre sista inom 3 timmar. Lördagens resultat blev följande: SGIF- Alvesta GoIF 2 3-0, SGIF- Åseda 3-0, SGIF- Ljungby 1 3-1, SGIF- Madesjö IF 1 2-1.
Att detta lag är talangfullt visste vi redan men att de har så mycket lagkänsla och kämpaglöd så att de klarade detta spelschema förvånade till och med oss ledare. Efter lördagens matcher visste alla vilka SGIF var och helt plötsligt var laget ett av cupens stora samtalsämnen.
För F92 såg lottningen betydligt bättre ut med lättare motstånd och bättre speltider. Att vi skulle gå vidare från gruppen ingick i beräkningarna men att vi skulle göra det på ett så överlägset vis hade vi aldrig kunnat drömma om. Innan cupen hade vi hört mycket om Hvetlanda GIF som lär vara ett av smålands bästa F92 lag så respekten för dessa var mycket stor. Resultaten under lördagen blev följande: SGIF- IF Ariel 3-0, SGIF- Hvetlanda GIF 3-0, SGIF- Hjältevads IF 2-0.Som synes av resultaten så gick allting vår väg och även Hvetlanda fick se sig besegrat av ett mycket välspelande och disciplinerat SGIF som inte gjorde ett enda misstag under lördagens spel.
Efter lördagens matchande slängde sig många av tjejerna i sjön innan de gick hem för att göra sig i ordning inför kvällens disco. Vi ledare bänkade oss i Camp Strövelstorp som var en oas av skånska husvagnar och tält, uppställda i en cirkel och bebodda av tillresta föräldrar, i ett hav av smålänningar. Klockan hade emellertid inte blivit mer än 20.30 innan de första tjejerna ville gå hem och sova då det var slutspel på söndagen. Efter hand fick vi gå hem med fler och klockan 23.00 sov samtliga förutom tre av 92:orna som föredrog att tillbringa natten vid sina mobiler då en viss Jonas skickade sms till dem. Denna vackra, fantastiska, snygge unge man som trollbundit dessa tre så pass att vi tvingades införa mobilförbud under söndagen.
På söndagen var det väckning 06.30 tätt följt av frukost och sedan började uppladdningen inför kvartsfinalerna. F93 ställdes mot Ljungby IF 1 som fick se sig besegrade med 3-1 efter en väl genomförd match av våra tjejer. F 92 ställdes mot Lerkils IF som slog ut oss förra året så revanschlusten var stor. Våra tjejer stod upp på ett föredömligt sätt och lyckades besegra motståndarna med 1-0.

Nu var båda lagen klara för semifinal och stämningen var på topp ända tills vi tvingade in tjejerna i den närliggande ishallen för en halvtimmes vila och absolut tystnad. Trots protesterna visade detta sig vara ett mycket bra sätt att ladda inför semifinalerna där F93 mötte Kalmar Södra 1 och F92 tog sig an Lenhovda IF. Båda matcherna blev mycket jämna men våra tjejer gick segrande ur bataljerna. Direkt efter matcherna åt vi middag för att sedan börja ladda inför finalerna som kom att bli mycket spännande.
F92 mötte Hvetlanda GIF i en mycket jämn match där Marlene Olsson lyckades trycka in segermålet med två minuter kvar att spela. F93 var ganska trötta och lyckades inte komma upp i normal standard och fick se sig besegrade med 0-2 av ett mycket bra Hvetlanda GIF.
Efter att ha firat triumferna var det dags för prisutdelning och när F92:s lagkapten Johanna Eriksson höjde pokalen mot himlen visste glädjen bland oss inga gränser. Tjejerna bad sedan speakern om lov för att få sjunga en egenkomponerad låt som gick så här: Åååeåå det är Strövels tur i år. Hela Småland ska få se vilka skåningar vi è! Och så vidare. Givetvis slängdes samtliga ledare i sjön med kläderna på men det gjorde också tjejerna till ackompanjemang av " i med Möller i sjön".

Till sist vill vi ledare nämna att vi är mycket stolta över att få vara ledare för så många fantastiska tjejer. Givetvis är de rent sportsliga framgångarna roliga men den verkliga vinsten är att ni tjejer tar hand om och bryr er om varandra på ett sätt som är föredömligt. Vi vill också tacka alla de föräldrar som hjälper till och stöttar när det ibland behövs. Ett särskilt tack går till Anders Svensson som gjorde en stor insats under hela cupen.
//Magnus, Sara, Andreas, Ida och Catrin

GOTHIA CUP 2006 (F1992 och F1993)

Kunde Gothia Cup bli lika bra som förra året? Och det kunde det. Även om resultaten inte blev som föregående år så blev veckan underbar med massor av skratt och roliga minnen för våra båda lag

Lördagen den 15 juli

Klockan 13.00 samlades 27 spelare och fyra ledare på IP för att bege sig till årets stora äventyr. Väl framme på Lundenskolan inkvarterades vi i gympasalen vilket till en början skedde med en viss skepticism med senare visade sig detta vara en succé. Massor av plats, bra luftkonditionering och ett utmärkt tillfälle för alla att umgås.

Söndagen den 16 juli

Efter en viss sömnfattig natt (kort-gänget) var det väckning 09.00 för intagande av den medhavda frukosten innan vi skulle samlas 10.30 för avmarsch till Liseberg. Efter en heldag på Liseberg, där vissa lyckades vinna stora vinster på chokladhjulen var det en trött skara som vid sjutiden drog sig till förläggningen för att intaga vår första måltid på skolan och så näringsrik den måste ha varit. Det tog inte mer än en halvtimme sen var de första killkontakterna tagna och humöret var på topp. Av de tidigare trötta ropen på en buss från Liseberg till Lunden märktes intet. Som tur var kunde vi ledare mycket bestämt och kategoriskt hävda att 23.00 var det sängdags trots alla övertalningsförsök om ytterligare en halvtimmes kontaktande.

Måndagen den 17 juli

Så var det då äntligen dags för första matchen och det var F13 som skulle möta Kungsbacka IF. Ett lag som man slog ut på straffar året innan. I år skulle det dock visa sig att våra tjejer var betydligt bättre än sina motståndare. Tjejerna spelade en fantastisk fotboll och kunde ha vunnit med mer än de 4-1 som det blev. Anna och My hittade varandra gång på gång på toppen och övriga tjejer kämpade och slet hela tiden. För F14 stod FC Järfälla för motståndet och vi hade på förhand bestämt oss för att spela defensivt då vi hade hört mycket om hur bra Järfälla skulle vara. Efter en mållös första halvlek som var mycket jämn beslutade vi oss för att flytta fram positionerna och gå för vinst. Detta skulle dock visa sig vara ett felaktigt beslut då Järfälla tryckte in två mål och slutresultatet skrevs till 0-2. F14:s match slutade 18.00 och därför blev det mycket stressigt ned till Ullevi och invigningen. Tyvärr fick vi så dåliga platser att vi lika gärna kunde låtit bli att gå dit.

Tisdagen den 18 juli

Så var det då dags för F14:s andra match och denna skulle vi bara vinna. Tyvärr blev det inte så utan Mossens BK kunde göra två enkla mål och vi kom inte riktigt igång med vårt annars så stabila spel. Matchen slutade 1-3 trots att vi tyckte att vi skulle ha haft minst en poäng med oss. Vi kunde konstatera att våra båda motståndare i de inledande matcherna spelade betydligt mer fysiskt än vad vi gjorde. För F13 var det dags för match mot Särö och återigen blev det vinst, 1-0. Återigen kämpade och slet tjejerna på ett föredömligt sätt. Laget var nu klart för A-slutspel och detta var mer än vad vi räknat med. På kvällen for vi ledare i väg på ledarträff och familjen Knutsson tyckte in som ledare. När vi kom hem var det faktiskt lugnt och stilla på förläggningen.

Onsdagen den 19 juli

Återigen var det F13 som skulle inleda dagens matchande och denna gång i gruppfinal mot Bele-Barkaby som skulle visa sig vara ett riktigt bra lag. Våra tjejer förlorade, men slutade tvåa i sin grupp. F14 mötte grannarna i salen intill Gamla Uppsala, som var ett mycket trevligt och glatt gäng. tyvärr förlorade vi även denna match, 0-1 och slutade därmed sist i gruppen. På kvällen mötte F13 Rödeby från Blekinge, vilka till slut spelade final och nu var allt positivt spel som bortblåst, 0-8. Trots stor besvikelse måste vi ändå vara nöjda med resultatet i turneringen. Att gå till A-slutspel är inte dåligt utan faktiskt riktigt bra. Härligt jobbat tjejer!

Torsdagen den 20 juli

Så kom då turneringens stora dag och den inleddes mot Morlanda. Redan på morgonen fanns känslan av vilja och seger med oss och på uppvärmningen var alla laddade. Särskilt för My, som gjorde de fyra första målen innan Marlene kunde tryck in de två sista. Segern var klar och vågen rullade på Bläsebovallen. Trots att vi nu skulle ställas mot Stars´n Stripes från Texas.(förlust 0-5 förra året) kändes det att nu skulle vi ge dom en match. Och som vi spelade, och som vi stod upp för varandra, och som vi svettades, och som föräldrarna hejade. När ordinarie tid var över hade inga mål gjorts och det kom att bli straffar som skulle avgöra. Dessa slutade 4-3 efter att Anna slagit in avgörande straffen. Vi hade slagit ut Stars´n Stripes, glädjen visste inga gränser.

Fredagen den 21 juli

Det var en trött och sliten skara som tvingades upp på fredagens morgon. Att få liv i dessa nöjda och trötta tjejer var inte lätt. Än svårare var det att tända till inför matchen mot Torshälla/Nyby. Tyvärr förlorade vi matchen med 1-3 trots att vi normalt sett skulle ha vunnit med motsvarande siffror. För oss var det bara till att åka hem, packa och städa innan dagen avslutades på Liseberg och sedan hemfärd. Tack för den underbara vecka vi fick vara tillsammans med er i de båda bästa lagen i hela världen. Kanske inte på plan, men åtminstone utanför.

//Nedskrivet av Magnus Nilsson efter hemfärd  

Första tjejlaget som var med i en cup med övernattning

Innan 1985 innebar alltid att deltaga i en cup att man blev lottad att spela hemmamatch eller bortamatch för att gå vidare efter vinst.

Att åka på cuper blev aktuellt först på 80-talet och den första övernattningscupen i Sverige för våra tjejlag arrangerades 1992 då F1976 åkte till Aroscupen i Västerås.

Bingolottos intåg i föreningslivet gjorde att allt fler lag hade råd att åka på cuper och vi har gjort en sammanställning på cuper som våra flicklag varit ute på under de senaste 30 åren. Det finns mindre endagarscuper som inte är noterade i vår historia, så listan är inte hundraprocentig.

År 1995 - F1977 spelade i Gothia Cup.
År 1996 - F1978 var med i Gothia Cup. Landskrona-Cup för F1984. Eskilscupen för F1984 och F1986.
År 1997 - F1983 var på Skadevi-Cup i Skövde och Eskilscupen, F1984 var med på KBK-Cupen.
År 1999 - F1984 till Aroscupen i Västerås. F1989 i Romelespelen i Veberöd och Tjejcupen i Staffanstorp.

År 2000 - F1988 Vejby Vågen cup
År 2001 - F1989 Vejby Vågen cup och F1991Bamsecupen i Viken
År 2003 - F1989 var med i Norrköping-Cup. F1992 i Elitfönster Cup (se berättelse nedan)
År 2004 - F1992 åkte ännu en gång till Elitfönster Cup i Lenhovda (se berättelse nedan)
År 2005 - F1992 och F1993 till Gothia Cup.
År 2006 - F1992 och F1993 upprepade resan till Gothia Cup.
År 2007 - F1995 till Elitfönster Cup i Lenhovda

År 2008 - F1994 till Laxacupen i Halmstad

År 2009 - F1995 och F1997 i Kalles Kaviar Cup i Smögen
År 2010 - F1996 spelade i Åhus Beachfotboll. Kalles Kaviar Cup i Smögen för F1998.
År 2012 - F2001 deltog i Skälderviken cup. F1998 i Åhus Beachfotboll
År 2013 - F2001 spelade Furulundscupen och även Coop Cupen i Ödåkra.
År 2015 - F2000 åkte till Gothia cup, F2003 spelade i Åhus Beachfotboll
År 2016 - F2001 som var sammanslagna med ÄFF var på Gothia Cup, F2003 spelade i Åhus Beachfotboll,
År 2017 - F2003 och F2005 i Åhus Beachfotboll
År 2018 - F2006 till Elitfönster Cup i Lenhovda
År 2019 - F2006 i Åhus Beachfotboll

Vi har hittat åtta guldmedaljer på ovanstående cuper, men silvret i Gothia Cup 2005 är den största bedriften för våra tjejlag, vilken vi berättade om i del 33 förra veckan

År 1999 - F1989 vann Romelespelen i Veberöd.
År 2001 - F1989 vann Vejby Vågen cup och F1991 vann Bamsecupen i Viken
År 2004 - F1992 vann Lenhovda Cup.
År 2005 - F1992 som tog silver i B-finalen i Gothia Cup
År 2012 - F2001 vann Skälderviken cup.
År 2013 - F2001 vann Furulundscupen och även Coop Cupen i Ödåkra.
År 2016 - F2003 tog guld i C-slutspelet i Åhus Beachfotboll.

Vi delar upp berättelserna och denna vecka får ni inblick i cuperna som tjejerna var med på under 1990-talet.

AROSCUPEN 1992 (F1976/F1977)
Tidigt på morgonen den 12 juni samlades spelare och fyra så kallade ledare, för att ta tåget till Västerås. På tåget roade vi oss med att äta, spela kort, vila och läsa, men framförallt att lyssna på EM-fotbollen. (PS, till alla nutida ungdomar, inte en mobiltelefon fanns att tillgå, då gjorde man andra saker på resor). När vi anlänt till Västerås åkte vi minibussar till vårt förläggning under de kommande dagarna, Skiljeboskolan. Uppe på vårat rum, med stora fönster, började vi packa upp och sedan ge oss av för att granska omgivningarna.
Redan nästa dag spelade vi vår första match mot Söröje från Medelpad. Det blev förlust med 2-1 i slutminuten. Vi kämpade hela laget, alla från målvakt till forward. På kvällen var det dags för tivoli, disco, vuxendans och åska.
På söndagen var det återigen dags för match och denna gången gick det inte lika bra, trots kämparlust. Vi förlorade med hela 8-0 mot IFK Västerås. Vilken katastrof! Det såg inte vidare ljust ut, men det blev i alla fall kväll igen med tivoli, disco, pizza och Sverige-Danmark på storbilds-TV. Vi roade oss för att glömma förlusten och se framemot nästa match.
Eftermiddagarna tillbringade vi bland annat i Västerås city och till att sätta upp lappar i korridorerna på skolan, där vi utannonserade Mats Westman till högstbjudande. På nätterna tittade vi på Annika Kroon och hennes äpple-show, vilken går ut på att se hur ett äpple kan studsa.
Nästa match vi spelade mötte vi HJK Helsingfors som till slut vann hela turneringen. Vi förlorade återigen, denna gång med 6-0. Alltså fanns det inte mycket hopp kvar i laget. Trots allt kunde vi roa oss på kvällarna. En kväll höll Ulla-Bella en rita-gissa-spring tävling.
Med mungiporna nere kommer vi till vår nästsista match, inställda på att förlora. Matchen gick mot IK Franke från Västerås, som förra året vann hela turneringen. Men vad händer, vi vinner med 4-2. Jippi!! Vilka glädjescener. Alla kramade och dunkade varandra i ryggen. Men alla tackade vår ovana målvakt Ann-Charlotte Olsson för hennes insats. Målen gjordes av Carina Svensson 3 och Maria Lindgren 1.
Tack vare vinsten skulle vi nu spela final i B-slutspelet, vilket innebar en match om femte eller sjätte plats i turneringen. Som vanligt roade vi oss på kvällen och finalen gick inget vidare. Vi fick återigen möta Söröje, men denna gång förlorade vi med 6-0. Planen var väldigt dålig, hård och dåligt med gräs på vissa ställen. Inga dåliga ursäkter nu, vi fick bara inte spelet att stämma, nerverna antagligen, Trots det stora förlusterna hade vi en trevlig tripp till Västerås och med oss hem hade vi varsin silvermedalj. Vi tyckte att vi klarade det bra, för att aldrig ha spelat tillsammans förut. Men om ledarna klarade av det lika bra, är vi inte säkra på. vi vann ju stort över dom i rita-gissa-spring tävlingen. TACK FÖR RESAN
//Nedtecknat av spelarna i F15-F16

GOTHIA CUP 1996 (F1977)
Den 14 juli begav vi oss även detta år till Göteborg för att delta i Gothia Cup. På söndag kvällen samlades 34 stycken dam. och herrjuniorer vid Strövelstorps skola för att ge oss av. Vi blev en aning försenade för att en kille hade glömt minst hälften av sakerna hemma, som tur var så bodde han inte så längt ifrån. När vi var framme vid Lillhagens vårdhem, samma plats som vi bodde på förra året, gick vi och åt direkt och sedan inkvarterades vi på fjärde våningen och hisse fick inte användas i år heller. En vänlig tysk frågade om man behövde hjälp att bära, då sa man "yes please".
På måndagen började allvaret och tjejernas match spelades vid middagstid och vi mötte Team Evanston från USA. Under vår uppvärmning hör vi en massa händer som klappar igång oss. Det var herrjuniorerna som kom för att titta på oss. Matchen slutade 1-0 till amerikanskorna. Två spelare i laget gjorde frivolter när de la sina inkast.
På kvällen var det dags för invigningen på Nya Ullevi. Det var underhållning precis hela tiden och inmarsch från samtliga 48 länder som deltog. Till varje land spelades en låt från det landet. Sverige gick in sist och det var Ödåkra som representerade Sverige och då spelade man The final Countdown och När vi gräver guld i USA. Hela arrangemanget slutade med att duvor släpptes ut under låten Top line. Allra sist var det ett fyrverkeri. Då sjöng hela Ullevi (34000 personer) We are the world.
På tisdagen var det åter dags igen för match. damjuniorerna mötte det svenska elitlaget Öxabäck/Mark och förlorade stort med 0-9, det kunde blivit ett mål mindre om inte en person gjort självmål. De sista minuterna showade vi bara. En tjej tände till ordentligt vid en frispark och smällde till en motståndare. Då tycker vi det är bättre att få ett smeknamn som "GB" eller "Butcher". Vår egen GB-målvakt Anna halkade på väg in i korridoren när vi kom hem, vilket blåmärke! På kvällen var det disco och Liseberg, men när man handlar glass bör man äta den och inte tappa den på golvet på Mc Donalds. När det så blev midnatt fyllde Sara Franzén 18 år, och då blev hon duschad med vatten och öl. Några minuter senare blev två andra tjejer inknuffade i duschen av en elak kille, som själv inte är så smart utan han ger sin egen husnyckel till killar som vill komma in på förläggningen.
Under onsdagens matcher gällde det. Tjejerna kunde gå vidare om de vann mot isländska UMFG med 5-0, men det blev förlust med 0-1 igen. Under hela veckan shoppade vi, tittade på matcher, åkte buss, var inne på Liseberg och discot. Detta året blev det inga adressbyten och olyckliga kärlekar för mer än en tjej, men hon spelar i Strövelstorp och han i Michigan Mapels, USA, så det blir svårt med avståndet.
På fredagen fick tjejerna spela en tråäningsmatch mot International Soccer från USA, men det blev förlust med 1-3.Ingela Nilsson gjorde vårt enda mål. När vi skulle tillbaka till Lillhagen kom någon dum person på idéen att slänga Anna i fontänen utanför Nya Ullevi. Efter att hon kastats i fick även de flesta andra pröva på Göteborgs nya utebad. Vi åt direkt när vi kom tillbaka, och då ramlade plötsligt en tje av stolen och kasade under bordet.Alla klappade och jublade. En av ledarna på förläggningen sa att vissa behöver ingen alkoholför att ramla under bordet. Det var synd om tjejen, hon skämdes (redaktörens anmärkning: försök inte komma med att det var synd om henne. Tjejen är nämligen författaren av artikeln) alla tyckte det hade varit en lyckad vecka. .Vi längtar redan till nästa år, och då ska vi vinna någon match.
//Nedtecknat av LINDA OLOFSSON

SKADEVI-CUP 1997 (F1983)
I slutet på juni invaderade 37 ungdomar från Strövelstorp och Salamis Skara Sommarland innan man åkte vidare till Skövde för att delta i Skadevi-Cup. F14 hade max otur i lottningen där man redan i gruppspelet fick möta turneringens slutliga finallag Falköping och Smedjebacken. Därför kom man trea i gruppen trots att man mot Smedjebacken endast förlorade med 0-1 efter en hel del otur. Falköping var det bästa laget och här var man chanslösa med 0-3. I den sista gruppspelsmatchen slog man Väring med 1-0. I B-slutspelet var F14 mycket nära en finalplats, I semifinalen ledde man med 1-0 mot Lekstorp när laget på övertid i första halvlek kvitterar och samtidigt blilr SGIF:s målvakt skadad. Målvaktsbytet innebär tyvärr att utespelet blev lidande och Lekstorp avgör i början på andra halvlek. Trots en stark slutforcering blir SGIF utslaget. Rebecca Svensson och Pernilla Nilsson var lagets målskyttar.

F13-laget efter medaljutdelningen som gav silver i B-finalen

Föreningen har varit med på många cuper men vår medverkan i Gothia Cup 2005 blev en stor framgång för tre av de fyra lagen som åkte upp. Alla lagen hade en lite tung inledning på veckan och hamnade alla i B-slutspel, men väl där så verkade inga lag kunna stoppa tre av lagen. En final, en semifinal och en kvartsfinal i B-slutspelet blev facit, men vi börjar historien från början,

Här är tjejernas berättelse.

Söndag 17 juli

Oj, vad tiden kan gå sakta när man väntar på något som man längtar till. Söndagen kändes nästan som julafton i väntan på tomten men till slut var det äntligen dags för samling och placering i bussen upp till Göteborg. När vi kom fram till skolan var det inte utan att det snurrade runt i huvudet på både spelare och ledare, men som tur var hade vi skickat en förpatrull som tagit reda på vad som gällde. vilket förenklade en hel del. Efter incheckning och uppackning i vars en skolsal för F12 och F13, påbörjades veckans härjningar i form av fotbollsspel på skolans plan.

Måndag 18 juli

Då båda våra lag skulle spela sina matcher i Kungsbacka krävdes en del planering för att få alla tider att passa. Hade det inte varit för alla hjälpsamma föräldrar som ställde upp med bilar så hade vårt tidsschema blivit mycket tight då det tog cirka 70 minuter mellan skolan och planerna. Turneringen inleddes för vår del med att F12 mötte Tölö IF från Kungsbacka och här förlorade vi med 0-2 trots tidvis bra spel. F13 fick sedan möta ett enormt skickligt Stars´n Stripes från Texas i USA. Man kan nästan säga att det handlade om att möta ett landslag, då det var de bästa trettonårstjejerna från hela Texas, som samlats i ett lag. Trots att vi inte lyckades nå fram till deras straffområde mer än en gång under matchen kämpade vi på ett föredömligt sätt och resultatet blev 0-5. Direkt efter matchen var det full fart hem för middag och duschning innan kvällens invigning på Nya Ullevi inför 45000 åskådare. Vilken show!

Tisdag 19 juli

Det var två trötta lag som väcktes på tisdagsmorgonen inför dagens matcher men stämningen var relativt god och i dag skulle vi minsann vinna. F12 ställdes mot Rytterne IS från Västerås och spelade bra men fick se sig besegrade med 0-1 efter mål i matchens slutsekunder. F13 mötte Tölö IF och lyckades besegra dessa med 2-1 efter en mycket jämn och kampfylld match. Efter matcherna diskuterades vad som skulle hända på kvällen då vi ledare skulle på ledarträff i Scandinavium. Några ville till Liseberg medan andra ville till Heden och åter några till Players corner. med hjälp av Kim, Sara och Mona kunde gruppen delas upp och all fick som de ville.

Onsdag 20 juli

Så var det dags för de avgörande matcherna i gruppspelet. F12 mötte United Soccer från New York vilket var ett lag bestående av spelare från olika klubbar. Trots att våra tjejer förlorade med 0-4 höll tjejerna spelet väl uppe och var värda åtminstone något mål. F13 hade möjlighet att vid vinst mot Lunds BK kvalificera sig till A-slutspel med tyvärr presterade laget långt under sin förmåga och förlorade med 0-3, f12 slutade sist i sin grupp med målskillnaden 0-7. F13 blev trea i sin grupp med en vinst och målskillnaden 2-9. Man kan säga att både spelare och ledare var mycket besvikna på de resultat som presterats så här långt och efter en livlig diskussion beslöts att kvällen skulle tillbringas på Liseberg och att ingen fick lov att prata fotboll förrän på torsdagens morgon. Det kom att visa sig att vara en förträfflig taktik.

Torsdag 21 juli

Torsdagen inleddes med att F12 mötte Kungsbacka BI i åttondelsfinal på Kviberg plan 24 och nu var det ett heltänt SGIF som lyckades spela 0-0 för att sedan avgöra på straffar. Direkt efter matchen var det dags för Möller, Jojo och Jessi att bege sig till Åby för att hjälpa F13 mot Jitex. Även denna match, sextondelsfinal kom att bli mycket jämn och avgjordes på straffar. Kanske var det de dubblerande tjejerna som tog med sig lite självförtroende till de andra och på så sätt tände laget. Direkt efter matchens slut var det dags för de tre att bege sig till Kviberg för att hjälpa F12 mot Täby IS. Även denna match slutade oavgjort och återigen avgjorde vi på straffar. Transport tillbaka till Åby för match mot finska Vikingiit och här presterade F13 en fantastisk match som slutade 4-1

Fredag 22 juli

Kvartsfinalen mot Sävedalens IS blev en ganska trevlig historia som vi vann med 3-0 utan att imponera. Likaså var semifinalen mot Landvetter ganska jämn och tillknäppt men tack vare vår vilja kunde vi vinna med 2-0 och F13 var klara för final. För F12 var det dags för semifinal mot Kållereds SK vilket var ett småväxt men ack så kämpavilligt lag. Då vi hade fyra tjejer som under dagen spelat med F13 orkade vi inte riktigt ända fram utan fick se oss besegrade med 1-2. dagen avslutades återigen med ett besök på Liseberg och denna gång firades det ordentligt. Otaliga är de Göteborgare som tvingades lyssna till alla våra sånger på vägen hem till skolan.

Lördag 23 juli

Så var det då dags för den stora dagen som vi både längtade till och skrämdes av. Att spela mot Göteborgslaget Öjersjö på Heden inför alla dessa människor med inmarsch, presentation och konstgräs. Som tur var det fanns det många tillresta Strövelstorpare på plats och stöttade tjejerna, Matchen blev en jämn historia med ett övertag för våra motståndare och kom att avgöras på straffar som vi tyvärr förlorade. Trots förlusten var det inte mycket ledsna miner utan tvärtom var vi ganska nöjda vilket också märktes när vi klev upp på scenen för att ta emot våra medaljer och vår pokal, Att vi sedan bjöd på oss själva och tog över showen genom vår tunnel över Örgrytes P11 och vår sköna "sköna vita Strövels" -ramsa gjorde att vi av publiken ansågs som vinnare trots finalförlusten. Tack för en fantastisk vecka.

Berättelse nedtecknad av Magnus Nilsson efter hemfärden.

Här kommer killarnas berättelse

Söndag 17 juli

Klockan 15.00 var det samling på skolan för avfärd. Killarna i J-laget och P16 samt tjejerna i F13 och F12 hade varit där sedan halv tre medan bussen inte var där förrän tjugo över tre. Men upp kom vi i alla fall, dock lite försenade men vi hade ändå ingen tid att passa. Tjejerna skulle bo på Lunden skolan medan killarna som vanligt invaderade Samskolan. Juniorlaget som var uppe för fjärde gången, var snabbt installerade i sitt "cykelgarage" medan P16 fick bo en våning upp.

Måndag 18 juli

På förmiddagen inledde juniorlaget med att möta Vigör från Norge. Den förvirrade ledaren (Mats Westman, dessutom gick han på kryckor) till laget hade upplyst alla killarna om att matchen var flyttad till Torpavallen där vi spelade förra året och det är grus. Helt rätt var det att matchen var flyttad med det fanns en gräsplan intill och därför fick fem man omgående åka tillbaka till förläggningen för att hämta sina grässkor. Härlig uppladdning inför premiären? Norrmännen vann helt rättvist matchen med 2-0. P16 skulle åka till Hjällbovallen, som är Gunnilses hemmaplan och där just möta hemmalaget. Detta var ett övermäktigt motstånd och att siffrorna stannade på 0-6 ska laget tacka målvakten Tim Härestrand för. Kvällens givna attraktion var invigningen som var ett skådespel utan dess like. Fyrverkeriet som avslutade var det bästa som varit på de nio invigningar som undertecknad har sett.

Tisdag 19 juli

Båda pojklagen hade tidiga matcher under tisdagen och åkte på olika håll. P16 hade stora förhoppningar inför matchen då man skulle möta danska Skovbakken 2, med de visade sig helt omöjliga och resultatet blev 0-8. Juniorlaget hade en tuff fight mot engelska Bleckburn Celtic Youth. Åter igen hade laget svårt att skapa några chanser, och matchen såg förlorad ut när Oskar Lindberg slår en helt perfekt passning över deras backlinje i matchens sista sekunder. När anfallet är över har Jack Nilsson satt 1-1 och domarens pipa ljuder direkt efter avspark. En härlig känsla! På eftermiddagen drog pojklagen till Liseberg för den årliga lufthockey turneringen där Per Tufvesson vann P16 och Anders Ekberg tog hem juniorernas guldmedalj. På kvällen var det ledarnas tur att ha lite trevligt och man träffades på Scandinavium där årets ledarfest hölls och underhållningen stod Lasse Kronér, Sanne Samuelsson och Jim Jighed för.

Onsdag 20 juli

Brasilien som motståndare. Det var säkert ett antal av P16 spelarna som var spända över vad det skulle innebära. Att bara vara på samma plan som dessa landsmän är en dröm och efter första halvlek var resultatet bara 0-3. Det blev till slut 0-9, men det var inget annat att vänta när oken och motivationen tog slut i mitten av andra halvlek. På kvällen skulle man möta Brommapojkarna och i huvudet på killarna verkade den fjärde förlusten redan vara given. Men när det återstod en kvart ledde SGIF/Hasslarp med 1-0 och sensationen var på lut. Christoffer Bruse hade satt målet fem minuter in i andra halvlek, BP ökade trycket och när väl bubblan sprack så vände matchen till 3-1 för BP. Men lagets bästa insats var det helt klart. Turneringen var därmed över för P16 i och med den förlusten. Juniorlaget skulle möta tyska Berheim och genom tiderna har detta lag haft lätt för de tyska lagen, och det blev så även denna gång. Efter lagets bästa insats var det en säler 4-0 seger när slutsignalen gick.

Torsdag 21 juli

Juniorlaget hade en riktigt tuff dag. Inledningsvis skulle man möta norska Våg, som inte gått så jättebra i gruppspelet, så juniorerna var lite segervissa att äntligen slå ett norskt lag, vilket varit deras stora problem genom åren. Det blev 1-0 genom Jack Nilsson, men trots en norsk utvisning kvitterade de med tre minuter kvar. Straffdramat slutade med en seger på 4-2. Kvällens match slutade också den i en straffläggning sedan man spelat 1-1 mot United Soccer Academy. Här slutade dramat 5-3. Målvakten Kristoffer Andersson var het under dagen och tog fem straffar varav en under ordinarie matchtid mot amerikanerna. P16 var på den allsvenska matchen mellan BK Häcken och Malmö FF, som inte var någon höjdare.

Fredag 22 juli

Kvartsfinal för juniorerna mot Lon Don United från England. En fysiskt tuff match där juniorerna verkligen stod upp. det var länge 0-0, men med fem minuter kvar nickade Lon Don in 1-0 på hörna. Tyvärr hade Mandus skadat sig tio minuter innan och han hade haft som uppgift att markera denna spelare tidigare under matchen, så skadan var nog en bidragande orsak till att det blev mål. I matchens slutsekunder fick SGIF/Salamis dock en jättechans att kvittera på en frispark tre meter utanför straffområdet, men den gick över. Även i denna match hade Kristoffer räddat en straff i den första halvleken. Juniorerna föll med flaggan i topp även om det var en stor besvikelse just i det ögonblicket. Kvällen avslutades med en spelarfest och disco för juniorlaget.

Lördag 23 juli

Det blev hemfärd för killarna, klockan 11.00 på lördagen, som därmed inte kunde följa tjejernas final. Bussen var sedan länge beställd till detta klockslag eftersom vi knappast trodde att Strövelstorp skulle spela en final. Tjejerna fick i stället dela buss med Ängelholms FF som hade en senare busstid. Det var nöjda juniorer som kom hem och för de flesta av spelarna var det absolut sista gången man kunde delta i turneringen. För P16 laget finns det chanser under de kommande tre åren att bättra på sitt resultat.

Nedskriven av Mats Westman, lagledare för juniorlaget.

Laget som mötte Strövelstorp den 19 maj. Långe Mats Sundin syns i mitten

Vill Ni möta ishockeylandslaget i en fotbollsmatch?

-VA!?!
Vill Ni möta ishockeylandslaget i en fotbollsmatch?
-VA??

Aldrig har väl en styrelse blivit så ställda när det var dags för styrelsemöte i december 1989. Det var Anders Lindecrantz, som fått kontakten med Strövels-korvs regionchef Leif Wigren, som var kompis med Calle Jismark och Håkan Södergren, vilka var stommen till hela Hockey-Sweden idéen. Anledningen till varför hockeyeliten plus ett par andra fixstjärnor åker ut och spelar fotboll mot småklubbar, har två förklaringar. Den första är att det fyller en viktig funktion socialt sett. Det är en avkoppling från allt allvar i allt resande som spelarna gör. Den andra anledningen är att vinsten som tillställningen drar in, går till en kille/tjej som har kommit på sned inom hockeyn. Det kan vara både rena skador, missbruk eller andra sociala problem. Nämnvärt är att 1989 års insamling gick till en 12-årig kille som fått armen avslagen i en knattematch av en avundsjuk motståndare. Denne hade fått detta i "uppdrag" av sin lagledare. För pengarna åkte killen ihop med sin familj till Stockholm för att träffa sitt drömlag-Djurgården.
Så här berättar Anders Lindecrantz i jubileumsskriften från 1993 om detta äventyr, som gick av staplen för nästan exakt 10 år sedan, 18-19 maj 1990.
All information som jag fått av Leif Wigren, tog jag med mig hem till Sven Ekelund där vi skulle hålla årets sista styrelsemöte. Detta var avsett att bli en lugn avslutning på verksamhetsåret 1989 varefter julmiddag skulle intas. Men det blev oro i lägret när övriga styrelsemedlemmar fick höra om idéen. Efter det ögonblicket kunde ingen släppa tanken om Hockey-Sweden. Efter mötet sattes en ny organisation upp kring arrangemanget. Allt gjordes under ledning av Thomas Nilsson och Sven Ekelund. Första uppgiften om beräknad kostnad uppgick till cirka 80000 kr. Men när allt var färdigplanerat och Håkan Södergren hade varit nere för att titta på planen och lokalerna slutade omsättningen på cirka 200000 kr. Med hjälp av sponsorer och ett jättejobb av Thomas Nilsson gick detta i lås.
Själva arrangemanget skulle utformas som så att man skulle spela golf på fredagen och fotboll på lördagen. Golfen skulle spelas efter spelformen fyrboll, vilket innebär att man är fyra man på varje boll. Det skulle vara en från Hockey-Sweden, en från Rögle och två stycken sponsorer i varje lag. Allt skulle sedan avslutas i restaurangen på Furutorps golfbana. Fotbollsmatchen mellan Hockey-Sweden och Strövelstorps GIF skulle spelas på lördagseftermiddagen på Strövelstorps idrottsplats. Detta skulle bli den största händelse någonsin i hela SGIF:s historia.
När det äntligen blev bestämt och klart, började förberedelserna på riktigt. Var skulle bilarna parkeras, var skulle publiken sitta, godis, läsk och toaletter!?? Ja, frågorna var många, men allt detta sköttes av respektive kommitté på ett föredömligt sätt.

Fredagen den 18 maj 1990
Det låg en konstig stämning över Furutorps golfbana. Röglekillarna, sponsorerna och vi själva var mycket spända inför hockeystjärnornas ankomst. Äntligen kom bussen, och plötsligt stod alla runt omkring en, Håkan Södergren, Jonas Bergkvist, Rolf Riddervall och de två mest kontroversiella, visade sig under hösten, Mats Sundin och Johan Garpenlöv. En mycket konstig känsla…..
Golfen kom i gång efter en presentation av alla spelarna. Vädret erbjöd Furutorps golfbana växlande molnighet med lite regn. Golfkunskaperna varierade enormt mycket, från 4 till 45 i handicap. Ett bevis på det var att man döpte dammen vid första utslagsplatsen till Tällberg-dammen, efter att backhopparen Staffan Tällberg, satt tre raka bollar i den, den sista från 1.5 meters avstånd. Efter tävlingen var det prisutdelning och middag, och vi åkte hem vid cirka 21-tiden.

Lördagen den 19 maj 1990
Dagen efter började klockan 13.00 då vi lyckligt lottade skulle samlas inför matchen med stort M. Vi räknade med en publik på cirka 1500 personer (det blev tyvärr bara hälften), och när man är van vid att spela inför 15 personer var man ganska så nervös bara av den anledningen. Att sen alla hockeystjärnor står som motståndarlag gör ju inte saken bättre. Uppvärmningen gick bra och alla kände sig i fin form. När det sen drog ihop sig till start sprang samtliga i Strövelstorps-laget upp på planen, varefter en presentation gjordes. Därefter kom de "stora grabbarna" in och med ens verkade vår "storartade" entré ganska tam. En efter en sprang de in på fotbollsplanen och varje spelare fick enskild presentation. När uppståndelsen lagt sig och båda lagen stod uppställda spelades Sveriges nationalsång. Den känsla som man fick i kroppen vid detta tillfälle kommer för hela livet att förbli obeskrivlig

Matchens utspelades på det skämtsamma planet, men ändå med stänk av allvar. Den bäste i Hockey-Sweden laget var helt klart den inbjudne handbollsvärldsmästaren Magnus Wislander.
I pausen fick Strövelstorp celebert besök av "Kurt Olsson och Arne", alias Paul Inge Månsson och "Gast", som gjorde en bejublad intervju med Håkan Södergren. Himla roligt! Andra halvlek blev, precis som första, en mycket öppen och trevlig historia. Avgörandet föll inte förrän i slutet , då domaren Thomas Christensson dömde en väldigt tveksam straff, men solklar enligt linjemännen Svante Larsson och Jonas Hammarlund. Alla Strövelstorparna ställde sig på mållinjen för att skydda målet. Hockey-Sweden fattade galoppen och ställde upp a la rugby och började forcera in bollen. Det hela slutade med att bollen inklusive matchens alla spelare låg inuti målet. Därmed blev det 4-3 till Hockey-Sweden och en rättvis seger var ett faktum. Efteråt blev det autografskrivning. Ja, alla fick ju inte skriva.

På kvällen var det dags för gala på Glimminge Hotell & Krog (numera Hotell Erikslund). Startskottet gick klockan 19.30 då middagen serverades. Under middagen presenterade Håkan Södergren alla de kändisar som tidigare under dagen deltagit i den ärofyllda segern över SGIF. Bordsplaceringen var utformad på det sätt så stjärnorna skulle beblandas så mycket som möjligt med oss vanliga dödliga. Men visst var det en speciell känsla över att sitta och diskutera vardagssaker med de som man annars brukar beundrar via TV-satelliten. Efter middagen var det dans och ett och annat uppträde. Bland uppträdena, som en del var spontant ihopsatta, märktes mest Birgitta Dahl, alias Mats Westman, och Werner Vögel , alias Jonas Hammarlund, som gjorde en mycket trevlig och inövad dialog. Bland de första replikerna kan nämnas Birgittas nya energikälla, sängvärmen. Sängvärmen?, Ja, alleman(s) parandet, alltså!!
Allt annat som hände på Glimminge Hotell och Krog blir var mans/kvinnas egen historia.
Eftersnacket var intensivt hela veckan och det fortsätter nog länge än……..
Så långt berättade Anders 1993, men vad minns personerna nu långt efteråt?

Mitt minne från Hockey-Sweden.

Mitt roligaste minne från festen var när jag hade gjort sketchen som Birgitta Dahl och hade gått in på toaletten för att byta om. Dörren gick upp och en förvånad Paul Andersson-Everberg tittade på mig utklädd i kjol och sa "ursäkta jag måste gått fel" och stängde dörren. Fem sekunder senare öppnades dörren igen och in kom Palle med en leende och sa "nej det var visst rätt.
MATS WESTMAN

Ett roligt uppträdande som jag minns är när Roger Öhman och Robert Burakowsky tar ton i Änglahunden inför alla festdeltagarna. Det var en sång som lät hellre än bra, men roligt var det.
Den avgörande straffen när Hockey-Sweden trycker in bollen och alla spelare är också ett minne som stannat kvar.

JONAS HAMMARLUND

Höjdaren för mig är nog när jag presenterar min idé inför styrelsen i december. Att se alla bli så tysta och förvånade över vad jag hade att berätta var minnesvärt. Från matchen kommer jag ihåg frisparken, som avgjorde matchen, men även inkastet från Magnus Wislander, som med en hand fick iväg bollen 40-50 meter. Ett omnämnande måste jag också ge till Thomas Nilsson, som var en starkt bidragande orsak till att vi överhuvudtaget kunde genomföra detta arrangemang.
ANDERS LINDECRANTZ

Jag spelade mittback och hade Thom Eklund och Thomas Eriksson som anfallare mot mig (tror det var jag och Anders L som var mitt lås). Det var inga småkillar precis… Blev nedsprungen rejält av Thom Eklund engång… då sa han ”res nu på dig killen och kom igen i nästa närkamp”… njaaa. Man var rätt så omtöcknad!!!!

Vi hade förfest hos Matte jöns på gamla skolan i Erikslund. Jag vet att han och Tomas Jönsson ringde och beställde taxi till hotellet från Erikslunds skolan (ca 300 meter)

DICK BEXELL

Strövels-Cup var jag med och startade upp. Här med min syster i sekretariatet

Min egen föreningshistoria startade för några veckor sedan med min egna fotbollskarriär. Denna vecka fortsätter min historia med del 2 och mitt uppdrag som styrelseledamot.

Hösten 1982 blev jag uppringd av valberedningens ordförande Lennart Carlberg och tillfrågad om jag ville ta en suppleantplats till styrelsen. Jag minns inte om jag tackade ja direkt eller skulle fundera ett tag, men vid årsmötet i november 1982 så valdes jag till denna position. Två år senare blev jag ordinarie ledamot. Förutom 1999 då jag tog en paus så har jag nu varit en del av styrelsen under 40 år. Som ekonom så har det blivit en naturlig del att ta hand om kassörsjobbet och nu är jag inne på mitt 31:e år varav 24 år i rad. Mellan 1987 och 1989 samt 1992-1993 var det sekreterare som var min position.

Att släkten Persson i nedåtgående led är födda som kassörer kan noteras i föreningen. Min mormors bror Ove Persson har varit kassör i sju år, min mammas nästkusin Karl-Otto Persson var det i fyra år, och min mammas kusin Åke Persson också han i fyra år. Min nästkusin Camilla Jönsson i ett år och tillsammans med mina år, har släkten Persson fixat med föreningens pengar i sammanlagt 47 år av de 100 år som föreningen funnits.

Under 40 år så har man också hunnit ledas av tolv olika ordföranden med olika ledarstil och intresse. Jag trivs väldigt bra med nuvarande ordförande Mikael Olssons ledarskap och Sven Ekelund hade också ett väldigt driv under sin tid på nittiotalet.  

Som kassör så har man genomlidit år av ekonomiska stålbad men också år som genererat möjligheter att utveckla idrottsplatsen. Efter 1990 gick vi 33000 kronor minus och det egna kapitalet var nere på endast 4000 kronor. Vi hade under det året arrangerat en höstfest i augusti som inte alls gick bra och vi fick inte den vinst vi hoppades på när vi mötte Sweden-Hockey i en fotbollsmatch. Detta evenemang var ändå en av de största sakerna som jag varit med om att arrangera. Jag fick uppgift att ringa Håkan Södergren för att fråga om vi fick lov att använda hans namn i reklamen inför evenemanget och om tidningen fick ringa honom och intervjua. Om jag var nervös är bara förnamnet, men det gick bra (tror jag han tyckte, när en svettdrypande person fanns i andra luren). På festen efter matchen fick jag också sitta två platser från Håkan, men vi utväxlade inte speciellt många ord då. Vi återkommer till denna tillställning i en senare artikel i denna serie.

Det andra stora evenemanget som vi gjort under min tid i styrelsen är midsommarfirandet 2018 när Sverige skulle möta Tyskland i fotbolls-VM just på midsommardagen när vi alltid har midsommarfest. Hur ska vi få folk att komma till vår fest och inte stanna hemma. Ett stort initiativ av tre gamla spelare Jesper Rosén, Pierre Olofsson och Andreas Ring startade ett kanonevenemang med storbild-TV, tält och 400 personer sittandes och kolla på matchen.

Det tredje största evenemanget jag varit med om, är 100 årsfesten i maj månad i år. Över 350 betalande gäster kom för att fira föreningen i en oslagbar fest, som säkert alla kommer att minnas för all framtid.

Men tillbaka till den dåliga ekonomin i början på nittiotalet. Vi hade dragit i gång modevisningar i bygdegården 1989 med hjälp av butiker från Åstorp och detta var under ett par år en stor succé. 1990 började vi dela ut en klubbtidning två gånger om året vilket genererade mer reklamintäkter, vi startade med loppmarknader 1991 och arrangerade ett stort reselotteri, men ett av de stora besluten hösten 1990 gällde inköp av gatuköket i byn som hade gått i konkurs. Det har sällan varit omröstningar i styrelsen för att vi varit oeniga, men detta inköp slutade med en omröstning där siffrorna blev 5-2 för att köpa in kiosken. Jag var en av de två som röstade mot, kanske för att jag som kassör insåg vilket jobb det skulle bli med bokföringen, men kanske också om det skulle ge något resultat. Jag minns i dag inte anledningen till mitt nej, men majoriteten ville och 1991 öppnade vi ett gatukök kallat Idrottskiosken, som stod på den plats som vår stora reklamfotboll står på i dag. Vi bemannade kiosken under helgerna med styrelsefolk och hade anställd personal i veckorna. Efter ett år insåg vi att det tog för mycket kraft från fotbollsbiten i föreningen och valde att arrendera ut verksamheten, men fortsatt äga byggnaden. 1998 gav vi upp även den tanken och sålde kiosken. Sedermera så satte någon fyr på kiosken och efter reparationer så ville ingen starta upp den igen och byggnaden såldes 2003/2004 till en golfklubb i Halmstad.

Den stora vändningen för ekonomin stavades BINGOLOTTO. TV4 startade upp sina sändningar och med sig hade man Leif Loket Olsson, som lockade med bingo på lördag kvällarna. Alla skulle ha lotter, eller tvingades ta lotter från sina barn och barnbarn. Föreningen drog in över 100000 kronor varje år med toppnoteringen 186000 kr under 1997. Då sålde vi nästan 400 lotter varje vecka, nu säljer vi 35 stycken om vi har en bra vecka förutom lillejulafton då vi når 400 lotter. På dessa 30 år med bingolottsförsäljning, så har vi haft tre storvinster i form av två bilar, som båda gått till hedersmedlemmar i föreningen och ett presentkort på 25000 kronor resor.

Det egna kapitalet växte och man fick större möjligheter för ungdomarna att börja åka på cuper med övernattning. Detta skapade också ett större intresse att spela fotboll och vi hade många ungdomslag i gång som då också genererade medlemsintäkter.

Den årliga midsommarfesten har under alla år varit en stor händelse i byn. Som ung så var det alltid så att midsommarafton inte var det stora midsommarfirandet utan det var midsommardagen som var den egentliga festdagen i byn. Under enormt många år så har man jobbat med att förbereda denna dag under den sista veckan men föreningen har haft stor glädje av evenemanget. I från verksamhetsberättelserna kan vi läsa om besöksantalet och hur det ökade under början av seklet. År 1995 - nästan 600 betalande, 2002 - 617 betalande, 2005 - 692 betalande, 2007- 771 betalande, 2010 - hela 866 betalande. 2012 regnade festen bort och även 2013 och 2014 var det dåligt väder. På dessa tre år hann hela evenemanget försvinna i folks intresse och när vi kom till 2017 hade vi endast 177 stycken. 2018 blev unikt med satsningen på fotbolls-VM på storbild, men när 2019 inte nådde mer än 200 igen så började styrelsen fundera på om den låg fel i tiden då folk alltid var bortresta över midsommar. Inför 2020 bestämdes därför att flytta festen till augusti, men det kom en pandemi emellan och i två år kunde vi inte ha fest alls. 2022 återkom idrottsfesten som en sommarfest i augusti, med rätt bra resultat, vilket då fortsätter om några veckor.

Under 80-talet hade våra fester lite kända inslag när det gällde underhållning. Vi har bland annat haft Jarl Borssén på scenen lekandes Gäster med gester, Bo Thomasson var på plats med sina buktalande dockor och inte att förglömma Hasse Kvinnaböske Andersson, på höstfesten 1982. Jörgen Jönsson har segrande slagit katten ur tunnan, och HIF målvakten Sven Andersson har stått i mål i en straffsparksläggning och Daniel Andersson har tävlat i Fångarna på fortet.

1992 mötte vårt A-lag Rögle BK i en fotbollsmatch, i den matchen hade motståndarna med sig bland annat Kenny Jönsson, Jörgen Jönsson, Roger Elvenes, Tord Elvenes, Kari Souraniemi, Peter Lundmark, Janne Ericsson, Daniel Glimmenvall, Torgny Löwgren och Richard Grönborg med coach Peter Elander.

2000 var jag med och startade upp vår hemsida, som utvecklats ordentligt genom åren och som nu informerar spelare och föräldrar om träningar och evenemang.

I samband med 70-års jubileet 1993 så började man spela många hemmamatcher på samma dag, kallad fotbollens dag, vilket än i dag är en händelse i mitten av maj

1985 startade fem ungdomar, Lars Larsson, Anders Lindecrantz, Lars Vestergaard, Mats Westman och Jonas Hammarlund, upp Strövels-Cup vår inomhuscup i fotboll mellan jul och nyår. Pandemin fick dock avbryta denna tradition, men till jul är tanken att vi återigen ska kunna träffas mellan jul och nyår för att spela fotboll. Cupen har haft många olika namn beroende på sponsorer, såsom Pärsons-Cup, Butikssupport Cup, Rema 1000-cup, Länsförsäkringar Skåne Futsal cup, Holmgrens Bil Futsal Cup

1999 startade vi upp en tradition med att ha en känd person som prisutdelare för våra ungdomar på deras avslutning. Många HIF-spelare har varit på plats, som Magnus Pwell, Daniel Andersson, Christoffer Andersson, Pär Hansson, Andreas Landgren och Christian Järdler, men även landslagsmålvakter som Caroline Jönsson, Malmö FF och nuvarande målvakten Zecira Musovic, då i Rosengård. Barnprogramledaren Nic Schröder och Brandsta City Släckers sångaren Glenn Borgqvist har också varit prisutdelare. Efter pandemin har föreningen i stället valt att spela chokladfotboll som avslutning, vilket uppskattats enormt och då har vi fortsatt med detta.

Det största uppsvinget för våra intäkter kom 2013 när vi började hyra ut vår klubbstuga som förskola till kommunen. Vi fick dåligt möjlighet att använda klubbstugan för eget bruk, men den ekonomiska vinning vi hade kompenserade denna olägenhet så pass mycket att vi inte kunde välja annat. I oktober 2020 avslutades avtalet och vi har nu full tillgång till klubbstugan och hyr nu ut lokalen till fester och möte.

2015 tog vi över arrangerandet av Julmarknad i byn från Byalaget men intresset var svagt och efter bara ett par år så fick vi lägga ner.

2004 beslutades det om belysning på C-planen vilken var klar i årsskiftet 2004/2005 och en tillbyggnad av klubbstugan började diskuteras men fick läggas på is 2007 efter ekonomiska problem. Det blev först 2010 som den kunde färdigställas och då med bidrag från allmänna arvsfonden. Permanent dansbana låg klar under 2004 och scenen stod klar 2008.

Under 2023 har mycket fokus lagts på jubileet, men framöver brottas styrelsen med ledarbristen och bristen på flicklagsspelare, samt att hålla i gång ekonomin. För att driva en förening i våra divisioner, så behövs nästan 1 miljon kronor varje år. Det vi är stolta över är vår fina idrottsplats med byggnader och fyra fullt fungerande gräsplaner.

Det var en väldigt liten del av allt jag varit med om att besluta för föreningens utveckling och välmående under 40 år. Det blir säkert några år till, men gläds att styrelsen fått in ett antal ungdomar som kommer in med nya fräscha idéer och vill driva föreningen vidare mot nästa 100 år.

2005 vann damlaget sin serie. 29 år efter den första gången i klubbens historia

Övre raden: Catrin Kleist, Lars Göran "Itte" Andersson (lagledare), Marina Martinsson, Sofia Ivansson, Cecilia Ekelund, Jessica Bruér, Mickaela Bäcklund, Annette Hansson, Ulrika Rosqvist, Martina Martinsson, Marie Martinsson, Magnus Petrisson (tränare)

Nedre raden: Anna-Stina Hansson, Sofia Nilsson, Maria Ursin, Tina Olofsson, Petra Persson

Vi fortsätter vår genomgång av fotbollen för de olika årtiondena och har nu kommit till ett ganska framgångsrikt 00-tal för både herrar och damer, framförallt 2005 med dubbla uppflyttningar.

Efter ett lyckosamt avslut på 90-talet så var det Peter Bjurenwall, som skulle föra laget vidare på det nya millenniet, men spelarna slutade till höger och vänster och i den sista omgången av serien så trillade SGIF ner under strecket och nedflyttning till sjuan igen.

Krste Mirkoski fick uppdraget att se till att nedflyttningen blev kort, men spelartruppen fortsatte att vara tunn och vi fick komplettera med ett antal ungdomar bland annat 14-åringarna Kim Landgren och Paul Persson.

Inför 2002 blev det ännu en gång tränarbyte för herrarna. Den tidigare spelaren David Nilsson återkom som spelande tränare och det blev ett lyft med träningsfliten, men resultaten kom inte under våren då endast nio poäng samlades in, men på hösten vände det och efter 19 poäng så blev det en sjätteplats och stora förhoppningar inför det kommande året. Det föll återigen på en stor spelaromsättning och dålig träningsflit, och det blev en femteplats, vilket dock var en placering bättre, men målsättningen var betydligt högre och 2004 blev ännu sämre med en åttondeplats.

David tackade för sig och i stället återkom Peter Bjurenwall, för att ta revansch för sitt första tränarår, dessutom anställdes en målvaktstränare i Agge Balkemo. Peter stannade i fyra år, och redan 2005 kom ett lyft med en fjärdeplats, som innebar kval mot Spjutstorp. Två segrar både hemma och borta ledde till att supporterbussen kunde glädjas åt att man var i div 6 igen.

Första året i sexan slutade med en sjundeplats, 2007 blev laget åtta för att 2008 sluta sexa.

B-laget kom tvåa i serien 2007, vilket innebar uppflyttning och spelartruppen bara utökades inför 2008, så föreningen valde att anmäla ett andra B-lag. Det höll dock bara under våren innan det fick läggas ner. Fyra lyckosamma år med Peter vid rodret tog därmed slut. Mattias "Hatta" Persson blev den nya tränaren, men det var ett lag i spillror och närmare femton spelare försvann inför säsongen. Våren blev inte bra, men under hösten togs det lite poäng och chansen att stanna kvar via kval fanns inför sista matchen, men det blev inte så utan 00-talet avslutades med att man åter igen var nere i sjuan. Strömmen av folk som slutade visade sig tydligt med att man 2008 haft två reservlag anmälda, som blev ett lag hösten 2008 och efter våren 2009 fanns inget kvar.

Damlaget inledde 00-talet med en sjätteplats vilket var det bästa på många år och 2001 fortsatte med att laget tog hela 35 poäng, som innebar en åttondeplats av tolv lag. Två 17-åringar vid namn Nanette Svensson och Jessica Boets stod för hela 35 mål tillsammans och var vassa i motståndarnas straffområde.

2002 fortsatte utvecklingen och en fjärdeplats kunde noteras och truppen var stabilt stor för att man kunde nå dessa framgångar. Dan Svensson tackade för sig efter fem år som tränare och lösningen hittades internt med Magnus Petrisson, som fortsatte lagets placeringar på övre halvan med en femteplats, men med snudd på tredjeplatsen. Tredjeplatsen kom i stället 2004 och med endast en seger från uppflyttning, och här debuterade två unga spelare Sofia Nilsson (14 år) och Maria Ursin (15 år) med ett enormt driv och kunnande för sin unga ålder. Sofia spelade åtta matcher och gjorde 12 mål.

Det var inte bara herrarna som hade ett lyckat 2005, för även damerna tog sig upp en division genom att i stor stil vinna div 5. Redan med fyra matcher kvar kunde segern säkras i Västra Karup. Sofias framfart var tungan på vågen i ett annars starkt lag, men hennes 27 mål på 17 matcher är starkt. Hon blev uppmärksammad och hamnade på landslagsläger för 15-åringar, och elitlaget Stattena var inte sena att erbjuda henne träning en gång i veckan med dom. Inför 2006 blev det en definitiv övergång för Sofia och den succé som det till slut blev för henne i allsvenskan kunde vi nästan förutse.

Förutom att Sofia lämnade inför 2006, så försvann fyra spelare till, och hade det inte varit för ett tillskott från Hyllinge, så hade säsongen slutat tidigare. Nu lyckades man hålla liv i laget, men det blev arton raka förluster i den högre divisionen och direkt nedflyttning. 2007 var inte bättre då man i femman slutar nästsist. Efter fem år tackade Magnus för sig och började i stället träna ett av våra pojklag, Anneli Johansson skulle ta över som spelande tränare, men redan under försäsongen insåg föreningen att det inte längre kunde bli något lag då truppen var alltför tunn. Det dröjde dock bara ett år innan det på nytt blev damlag och då återkom Dan Svensson som tränare och laget blandade sig i toppstriden till att börja med, men slutade femma, och detta år debuterade en 15-årig Emma Svensson (kusin med Sofia) med dunder och brak och hennes karriär fortsatte senare i division 2 med Västra Karup och i Furulund.

Ett segerrusigt herrlag har efter 16 år tagit sig tillbaka från den lägsta serie

På väg in i bilden: Jonas "Chippen" Hammarlund (lagledare)

Övre raden: Hjalmar Lethtin, Fredrik Johansson, Anders Lindecrantz, Thomas Gustafsson, Jörgen Hultberg, Fredric Rebbelstam , Inge Nelson, Sven-Erik "Krutas" Göthe (materialare), Stefan Svensson (tränare), Peter Losell

Nedre raden: Mattias Persson, Hans Bertil "Lill" Persson, Sanny Werner, Niclas "Kalle" Nilsson (tränare), David Nilsson och Magnus Landgren

Efter några veckors uppehåll fortsätter vi genomgången av det fotbollsmässiga under årtiondena, nu blir det 90-talet

Efter en svit på sjätteplatser i serien under slutet av 80-talet blev det äntligen ändring på det, men tyvärr till det negativa när A-laget slutade på en sjundeplats. De nyförvärv som kommit inför säsongen drabbades av skador, så det blev nästan samma lag som 1989, som spelade färdigt serien.

Glädjeämnet var B-laget som vann sin serie 1990 efter en fantastisk höstsäsong där man tog 19 av 21 poäng och vann serien med hela sju poäng tillgodo mot Vegeholm. Den stora upplevelsen blev annars fotbollmatchen mot de svenska ishockeyspelarna med Rolf Riddervall, Magnus Svensson och en väldigt ung Mats Sundin, men den historien kommer i en senare artikel.

1991 hade Skåneboll hittat på ett nytt seriesystem där man efter vårens seriespel startade nya serier mittemellan divisionerna. De sämsta lagen i femman och bästa lagen i sexan bildade en elitsexa och samma sak fanns mellan fyran och femman. SGIF lyckades bra under våren och hamnade på en hedersam fjärdeplats, men hela hösten blev en dålig period och man slutade på tionde plats av tolv lag. B-laget som gått upp en division var däremot återigen glädjeämnet och man slutade åtta av tolv lag i div 4. Lars Erik Isaksson som varit tränare under de tre senaste åren tackade för sig och som ny tränare kom Kim Wikström.

1992 slutade laget på sjundeplats i serien och man fick nu återigen spela i sexan för de sämsta lagen. Nu kuggade lagdelarna ihop och efter tio matcher hade laget vunnit nio matcher och seriesegern var säkrad, men en seger som bara innebar kval mot Jonstorp, som förlorades med 1-2 efter förlängning.

B-laget orkade inte fullfölja sin lyckade säsong från 1991 utan åkte ur serien. Kim lämnade som tränare redan efter ett år, men fortsatte att spela i laget. Ersättaren hittade vi i våra egna led när den tidigare spelaren Lars Larsson tog på sig rollen som tränare. Skånebolls experiment med nya serier under hösten avslutades och det blev en hel serie under hela säsongen. A-laget var tillbaka i bottenträsket och slutade åtta av de tio lagen och tränaren Lars summerade i årets verksamhetsberättelse att orsaken var till stor del, att spelarnas undanflykter för att inte träna, varit fler än det finns sandkorn i Sahara. B-laget blev glädjeämnet efter nedflyttningen och var med i toppstriden och slutade trea och endast en poäng efter seriesegrarna.

Inför

1994 anställdes Ronny "Jonne" Johansson, men efter dålig uppslutning på träningarna, så insåg Jonne att han och truppen inte hade samma ambitioner och han gick i stället över till att träna vårt damlag. Så under året fick vi ta hjälp av egna spelare som agerade som spelande tränare, nämligen Anders Lindecrantz, som är den spelare som spelat näst flest matcher i föreningens historia (682 st) samt Kim Wikström som ledde laget två år tidigare. Föreningen är nu inne i en svår period när det gäller spelare och träningsfliten. B-laget får läggas ner och tränarna är glada när man når upp till tio personer på en träning och A-lagets sjundeplats är nog bättre än vad man skulle kunna tro med den tunna truppen.

Föreningen hade nu två år i rad hittat sin tränare i de egna leden, så när vi inför 1995 kunde presentera Johnny Månsson som huvudtränare, var det med förhoppningar att det skulle bli en förändring och det hände saker under våren när träningsfliten ökade och efter våren var laget bara ett par poäng från kvalplats, men under hösten så återgick allt till det gamla vanliga i föreningen. Efter fyra poäng på hela hösten slutade laget på nionde plats av tio lag och tränaren valde att lämna igen efter bara ett år.

Efter fem olika tränare på de sex senaste åren på 90-talet, är det bara att inse att det är inte lätt att få något kontinuerligt spelsystem att fungera i laget. Ändringen kom 1996 när Niklas Kalle Nilsson och Stefan Svensson blir spelande tränare i laget de kommande tre åren och Kalle själv det fjärde året. B-laget kunde återstartas och slutade tvåa och A-laget hamnade på tredje plats vilket ledde till kval mot Malmö United, som dock slutade med en förlust och en oavgjort och ingen uppflyttning.

1997 blev det toppstrid och en spännande sådan. Sista matchen i Perstorp mot Bälinge skulle vara avgörande för vilket lag som skulle vinna serien. Bälinge skulle ta serien om man vann matchen och SGIF om man vann och tog in Vejbyslätts målskillnad. SGIF vann med 4-2 och förpassade Bälinge till tredjeplatsen men Vejbyslätt lyckades med ett enda mål vinna serien, så två besvikna lag fanns på Ybbarps idrottsplats. Det blev kval för andra året i rad och nu gick resan till Djurröd borta vid Kristianstad och med en hel busslast supportrar som stöd. Efter 3-2 seger hemma lyckades man hålla oavgjort 2-2 i bortamatchen. SGIF var äntligen klara för spel i en högre division efter 16 år i den lägsta serien.

En sjundeplats i den nya divisionen var ett bra resultat även om tränarna var missnöjda med tre förluster på de sista fyra matcherna. Laget var ju bara två poäng från fjärdeplatsen, så det är fullt förståeligt att det sved. B-laget hade en konstig säsong där hela 55 spelare alternerade för att man skulle få ihop lag, och det gav en sjätteplats av åtta lag. Nittiotalet slutade med att A-laget klarade sig kvar i sexan genom en åttondeplats, men nu började truppen bli tunnare igen. Det var också sista året för Kalle Nilsson, och den trygghet laget haft med samma tränare i fyra år.

Damlaget som återstartades 1988 hade en väldigt tunn trupp till sitt förfogande när vi inledde 90-talet och laget slutade nästsist. Sven Ekelund och Jan Inge Seger var tränare för laget. I stort sett var man bara 12 spelare som man gick runt på och ett antal yngre spelare fick hoppa in för att stötta upp på reservbänken. Till följd av detta så fick man återigen lägga ner damlaget i väntan på att de yngre tjejer skulle vara mogna för spel i seniorsammanhang.

1993 hade dessa ungdomar blivit för gamla för flicklagsfotboll och vi kunde återstarta damlaget med Alf Johansson som tränare, som tog med sig ett antal spelare från Nyvång som tvingades lägga ner. Träningsfliten var inte så stor och laget hamnade på jumboplatsen. Alf fick lämna uppdraget av hälsoskäl inför 1994 men hans son Ronny "Jonne" Johansson tog över efter att ha lämnat herrlaget och fick laget att bli träningsflitiga. Belöningen blev en åttonde plats av elva.

1995 tog en 23-årig Fredrik Martinsson över tränarsysslan för damlaget och med en stor trupp under inledningen av året såg det spännande ut, men inför hösten hade ett par spelare flyttat och ett par skador hade drabbat truppen. De enda roliga för laget var att det bara blev en seger på hela säsongen i början av serien och den kom mot Bjärelaget som vann serien och som bara förlorade en enda match, den mot oss.

Så hände det igen att vi fick lägga ner damlaget för vilket gång i ordningen kan man undra. Under 1996 hade föreningen ett damjuniorlaget i stället i seriespel och 1997 under Sanny Werners ledning spelade laget i en reservlagsserie, då man för sent anmälde att man ville spela i ordinarie damlagsserie. Även på damlagssidan var det svårt att få tränare att stanna mer än en säsong. 1998 kunde man så äntligen lyfta upp laget i seriespel igen, och nu blev det under Dan Svenssons ledning under ett antal år. Laget gjorde bra i från sig med tanke på åldern och en åttondeplats av tio lag 1998 samt niondeplats av elva lag under 1999.

Under rubriken BILDGALLERI så välj år 2013 där finns fler bilder från cupen

Från nittiotalets början så började ungdomslagen att deltaga i cuper med övernattning, då detta blev populärt. Vi har även varit med på ett par utländska turneringar, och där började allt med en inbjudan till en cup i danska Ejby 1990, som kom via Select Sport, som fanns i byn. Mats Westman som hade jobbat på Select ett antal år fick en förfrågan från en tidigare arbetskamrat om vi ville vara med i denna cup. Den danska delen av Select var sponsor av turneringen och man jagade ett svenskt lag som skulle kunna vara med. Vi tackade ja och vårt juniorlag som vi hade tillsammans med Salamis åkte i väg, det blev enbart förluster, men matchen mot Roosendaal blev ännu ett genombrott på de utländska cuperna. Roosendaal i Nederländerna arrangerade en liknande cup och vi fick en inbjudan till deras cup som skulle gå av stapeln 1991. Detta år blev det hela tre lag som åkte i väg, P16, P14 och F15. Flickorna spelade enbart träningsmatcher mot hemmalaget, men killarna fick ordentligt motstånd då det visade sig att lagen som kom till cupen tillhörde elitlag. Bland annat blev det drabbningar mot PSV Eindhoven och belgiska storlaget Mechelen. Vi var en katt bland hermelinerna och P16 förlorade alla matcherna medan P14 lyckades vinna över danska Ejby. Tre år senare återkom inbjudan och vi fick en chans till, att vara med, denna gång med P15 och F16. De stora klubbarna var inte längre med och för tjejerna blev det en cup där man vann tre av sex matcher. När det gällde P15 så blev det en stor anmälningsmiss utav oss, där vi missade att beteckningen B-juniorer var en grupp för P17. Tyvärr upptäcktes det för sent så våra killar fick möta två år äldre spelare i alla matcherna, och det blev sex storförluster. Som avslutning fick vi till en träningsmatch mot hemmalagets P15-lag och då vann SGIF. 1998 blev det en tredje resa till Roosendaal men det blev endast förluster och det största minnet var nog den magsjuka som drabbade många i laget under en av nätterna. Ledarna sprang i skyttetrafik med spannar från de illamående spelarna.

Efter dessa fyra utländska cuper blev det väldigt mycket deltagande på svenska cuper och några enstaka gånger i Danmark, men vi avslutar denna artikel med den utländska cupen i Kamen, som ägde rum 2013. Berättelsen är sammanställd och nedtecknad av Mats Westman med hjälp av resenärernas minnen under hemfärden.

KAMEN-RESAN 2013

Ängelholms kommun har ett vänortsutbyte med den tyska orten Kamen utanför Dortmund. Under vintern kom en förfrågan till ett antal klubbar inom kommunen om man ville delta i en cupturnering i Kamen när det skulle firas 35 årsjubiluem av utbytet. Styrelsen valde att föreslå F1999 och P1999 och båda lagen fick åka i väg på denna turnering, sponsrad till stora delar av Kamens stad och Ängelholms kommun.

Torsdagen den 30 maj samlades 36 spelare och ledare på Strövelstorps skola för att tillsammans med fem bussar till, gå i en karavan ner till Kamen. Resan ner tog nästan 13 timmar där vi blev kraftigt försenade pga vägarbete på ett antal platser i Tyskland, med långa köer till följd. Som ledare noterade vi en trevlig sak med resan att när internettrafiken blir för dyr i utlandet, så kopplar ungdomar bort telefonerna och börjar prata med varandra. Vilket tjater i hela bussen det blev redan i Danmark. Fram för fler telefonfria dagar!

I stället för facebook blev det tre filmer på vägen ner, Dum dummare, Ocean eleven och Australian. Speciellt Australian föranledde många kommentarer efteråt, då den var extremt lång och några prompt ville se den igen eftersom dom hade somnat under vissa bitar. Ja, vi talar mest om Mats Sjöstrand, som måste ha gjort lumpen effektivt, för att kunna sova under en hel resa är imponerande. Ungdomarna belade golven och det var rätt tätt mellan de sovande. Pauserna för gänget blev på båtarna samt ett ställe i Tyskland, där man i alla tre fallen hade möjligheten av fixa i sig lite mat.

Den förlängda restiden gjorde att vi tyvärr missade den invigningsceromonin som gick av stapeln för alla deltagare. Så när vi kom till stadion var alla på väg därifrån. Vi fick dock mottaga vars en liten väska med lite rabattkuponger och information. Så i stället blev det att sätta sig i bussen igen för att ge sig ut till planområdet där vi skulle inta tälten, som vi skulle övernatta i. Det hade regnat en hel del i området de senaste dagarna och Kamen hade nu en positiv överraskning till oss, när vi i stället skulle få ligga i en idrottshall betydeligt torrare och varmare. Men det positiva beskedet blev nästan lite negativt, när vi anlädde till hallen och 150 personer intar hallen, som är varm redan från början. Vi förstod snabbt att syret skulle ta slut om alla låg i denna lokal och värmen skulle bli olidlig. Efter en kvarts diskussioner så kommer en alternativ lösning, och för vår del, verkligen inte den sämsta som hänt dessa lag. Vi fick flytta in på ett fem-stjärning hotell med två stycken spelare per rum, TV och egen dusch. Tre veckor tidigare hade Real Madrids alla stjärnspelare legat på just detta hotell och två dagar senare skulle det tyska damlandslaget flytta in. Kan säga att inte många klagade på den flytten när vi checkat in. Andra lag som legat på samma hotell är Manchester City, Atletico Bilbao, Schalke 04, Italiens landslag och Tyska landslaget.När vi tittade till tältet så såg vi att det utlovade trägolvet endast fanns i ett av tälten, och inget av dom var tätt nertill utan vinden fick dra in hur enkelt som helst. Det hade inte varit kul alls att ligga i tält under dessa förutsättningar.

Fredagens program bestod i sin helhet i att killarna skulle spela sin turnering. Efter ett antal avhopp av lag, så blev de två grupperna bara en och det blev fler matcher att spela. Det blev sex matcher där resultaten blev med SGIF:s siffror först: Werner SC 0-1, SuS Kaiserau II 1-0, SuS Kaiserau I 3-0, SuS Volmarstein 0-0, Geisecker SC 1-0, SG Castrop 0-2, vilket gav en fjärdeplats av sju lag. Strövelstorps två mål gjordes av Daniel Henriksson och Casper Andersson. Vi måste ge ett stort beröm åt de domare vi hade på matchena, för det var hög klass på alla.

Under eftermiddagen fick tjejerna möjligheten att åka in till Kamen för shopping och det var sju stycken som tog chansen. På kvällen valde vi att gå ut på fotbollsplanen och spela fotbollsbrännboll, där killarna mötte tjejerna/ledarna i en tuff och delvis fuskig match, tyckte vissa alltså. Den andra matchen delades upp i två mixade lag och här blev spänningen olidlig med 104-104 som slutresultat. Reglerna var klockrena enligt domarna men var dom mutade?

Efter cupen fick vi med lite vemod byta hotell till ett lite mindre glamoröst, men ändå fullt acceptabelt. Detta för att hotellet skulle göras klart för de tyska damernas ankomst. I en fotboll utanför hotellet skapades ett litet discotek för Strövelstorps GIF och ett tiotal spelare dansade förnöjd till mobiltelefonernas musik.

Lördagen inleddes med en färd in till staden Kamen och deras tackceromi. Gåvor utdelades mellan alla vänorter som var inbjudna till Kamen och det blev tal och gåvor och tal och gåvor och tal... Inte speciellt roande för många, och när samtidigt Ängelholms kommun ville ta ett gruppfoto på alla Ängelholmare efteråt och vi hade en tid att passa inför tjejernas cup, så blev talen mer och mer frusterande långa. Det blev inget foto med alla lagen tillsammans utan vi och Vejby kom med på ett ett eget foto.

Eftermiddag och tjejernas cup startade. Även här fanns det återbud och här minskade antalet matcher från sex till fyra och dessutom hade alla åldersgrupperna sedan tidigare slagits i hop till en grupp, så vårt F14 lag fick spela en match mot ett F17-lag. Kaiseraus förmåga att arrangera cuper har en del att önska där vi kommer ner med en spelordning, får en ny under fredagseftermiddagen och sedan ännu en ny en halvtimme innan matchstart. Allt är kanske inte deras fel när lag drar sig ur i sista minuten, men informationen kan komma på annat sätt är att vi själva ska förvissa oss om den. Lagets matcher slutade med Strövelstorps siffror först: Hjärnarp 0-0, SV Brackel 0-1, Ängelholms FF 0-2 och SGS Essen 0-7. Laget slutade sist av fem lag.

Frida skadade sig i den nästsista matchen men spelade vidare ett tag. När röda korset personalen tog hand om henne valde dom att ringa efter en ambulans för kontroll av de dåliga värdena som hon uppvisade. Men dåligt med dryck, mat och precis varit fullt aktiv, kan inte ge bra värden, så det kändes lite överdrivet. Men hon kontrollerades och det var en blödning i en muskel bakom revbenen, så en veckas vila ordinerades.

På en annan plan intill spelades en oldboysmatch och på denna match dömdes av den äldste domaren jag sett vara aktiv. Han lämnade mittlinjen ett par gånger och det som syntes skulle vara en löpning kunde lika bra gjorts i samma fart som folk med rullator. Att spelarna bara accepterade denna rättskipare är en gåta.

Kvällsmiddag serverades som en grillbuffé på idrottsplatsen och var väldigt god. En gäng tyska killar började förfölja en del av våra tjejer och vi fick börja vara på vår vakt. När sedan två tjejer skulle gå till kiosken missade vi ledare att detta hände och vi var lite irriterade när dom kom tillbaka då vi inte litade på de tyska killarna. Tjejernas enkla svar var att vi hade ju vår bodyguard Ludvig med oss.

En kiosk i närheten hade säkert en stor omsättningsökning framförallt på Pringles som konsumerades i mängder och Coca Cola Light som tog slut.

Vi hade planerat att åka in till Kamen på kvällen för att delta i deras musikjippo, men killarna och tjejerna ville inte åka med, så det blev egna aktiviter på deras rum. Den tyska cupfinalen visades på storbilds-TV på hotellet och där de flesta höll på Bayern München, men för att dra upp stämningen lite så valde Anders Hammarlund högljutt att visa sympatier för Stuttgart när de reducerade till 1-3 och när det blev 2-3 så drog det i gång en riktig strid om sympatierna. Bayern drog dock det längsta strået och vann. Spelarna valde sedan att ha en liten sammankomst som innebar att 25 personer var på samma rum. Lite besvikelse från spelarna, när hotellets regler om tyst efter 23.00 gav ledarna ett kommando om att alla skulle in på sina rum och lägga sig. Ledarna intog därefter ett gäng stolar utanför rummen och så startade kvällens jakt på att lämna rummen. Frågar man spelarna så satt dom i fängelse under hela natten bevakade av ett gäng fångvaktare och frågar man ledarna, så var det ett behov för att övriga gäster skulle kunna sova. Men alla de anledningar, som tjejerna och killarna hittade på för att lämna rummen, var både intressanta och konstiga. Jag ska bara lämna kartongen till... Jag ska bara hämta toalettpapper.... Går ni aldrig och lägger er..... Tror att vi ledare hade roligare än ungdomarna, men om 20 år förstår dom nog också varför vi var tvungna att hålla ordning.

Söndagen innebar packning, frukost och sedan en snabb avfärd för att komma hem någorlunda i tid. Och så blev det ett par filmer till i form av bland annat Himlen är oskyldigt blå och ett avsnitt Morden i Midsommer. Inte att förglömma nyhetsuppläsare Ludvig Rosdahl, som tog många chanser att liva upp stämningen. Hemresan tog elva timmar när nu trafiken var mindre. 

Veckans incheckning: Göran Lendren förstod dåligt tyska, så han följde Anders Källströms lapp när han skrev sin adress: Kaprifolvägen 1. Har du flyttat hem till mig blev den givna kommentaren från Anders.

Veckans mest flyttade lag: Strövelstorps GIF skulle ligga i tält, flyttades till idrottshall, fick packa ihop igen för att flytta in på femstjärnigt hotell för att en natt senare flytta in på ett annat hotell.

Veckans mest förvånande kommentar: När spelarna inte lyssnade på att det skulle gå in på sina rum tog Anders Hammarlund till ton och alla sprang som skrämda ungdomar in genom alla dörrar. Detta till en kommentar från en av spelarna: Oj, vad han blev annorlunda.

Veckans luktande kommentar: Kevin Andersson: Dom har feset så mycket på vårt rum så jag var tvungen att lägga av en också för att det skulle bli frisk luft i rummet.

Veckans tvättbräda: Filip Göransson tog en skohylla under tröjan och påstod sig ha världens tvättbräda till magmuskler.

Veckans ”gay”: Casper Andersson ”kom ut ur garderoben” där han tillbringade några minuter medan ledarna tittade till rummet.

Veckans gula lapp: Alla spelare fick vars en väska med diverse papper i och i bussen till förläggning så meddelar ledarna att den gula lappen blir viktig vid incheckningen. Tror aldrig att det letats så mycket av så många innan det gick upp för några att det lika bra kunde varit en inspelning från dolda kameran.

Veckans tjejagenter: Philina och Saga tog på sig rollen som agenter för att hitta en flickvän till Mats. På hemresan kom ett kontrakt på en dam med rullator, som skulle komma till Strövelstorp veckan efter. Mats var inte helt nöjd med agenterna.

Veckans hotell: Femstjärnigt hotell där Italiens landslag hade legat innan dom vann VM-guld och det tyska landslaget hade haft detta som förläggning innan deras VM-guld. Kan man tänka sig att Strövelstorp därmed vinner VM-guld eller åtminstone serien? (Som extra bonus till denna punkt kan noteras att F14 vann sin serie, och P14 förlorade seriefinalen och därmed serien med bara några måls målskillnad). Det är nog något magiskt med detta hotell.

Veckans förort. Kamen är som en förort till Dortmund, precis som Mardal är förort till Strövelstorp. Ledarnas interna skämt om Mardal genomsyrade deras snack. Ungdomarna fattade ingenting. De hade dom inte gjort i MARDAL heller...

Veckans Titt-ut: När tjejerna som mest bara ville gå ur rummen under ”belägringen”så råkar Anders Hammarlund precis passera ett rum och förstår att någon ska öppna dörren. Vi tror att Michelle fick en smärre chock när hon stirrar rakt in i ett ansikte genom den lilla dörröppningen.

Under rubriken BILDGALLERI finner ni 28 bilder från idrottsplatsens historia

Nuvarande idrottsplats har utvecklats genom åren sedan den anlades 1935.

Om detta har vi summerat via berättelsen från Edvin Svensson i jubileumsskriften från 1948, som Mats Westman har fortsatt från sitt minne och dokumentation.

En ändamålsenlig idrottsplats, där traktens idrottsintresserade ungdom på sin fritid kan samlas för att utöva idrott, är i det moderna samhället en viktig angelägenhet. Men att anlägga en idrottsplats drar stora kostnader, och de mindre idrottsföreningarna har därför i de flesta fall fått nöja sig med provisoriska sådana. Numera går det ju lättare att ordna, då tipsmedel ställdes till förfogande och även kommunerna lämnar betydande anslag härför. Strövelstorps idrottsförening hade ej heller någon fast boplats de första tolv åren av sin tillvaro utan arrenderade på olika ställen fotbollsplan, och i bland hade man ingen alls. När klubben debuterade i Ängelholmsortens pokalturnering 1931 spelade man på en plan, som i folkmun kallades för ”Änkans vall”

Detta gjorde, att föreningen ej kunde utveckla sig på rätt sätt, men starka krafter var i rörelse för att få en bättring till stånd. 1934 kunde föreningen så köpa tre tunnland av lantbrukare Joel Paulsson i Torlarp för 3000 kr. En ansenlig summa, som skrapades ihop genom att kommunen borgade för ett lån i Strövelstorps sparbank. Ett mycket omfattande arbete nedlades på att planera och anlägga idrottsplatsen.

Planen skulle godkännas av Riksidrottsförbundet, och många var de skrivelser som växlades mellan detta förbund, dess Idrottsplatskommitté och SGIF.

Hösten 1935 togs fotbollsplanen i bruk för första gången. Nu hade man fått en bra idrottsplats, men omklädningspaviljong saknades så den första tiden fick man hålla tillgodo med en närbelägen uthuslänga. För finansiering av omklädningsrum söktes återigen bidrag ur tipsmedel.

Härifrån erhölls också ett anslag på tusen kronor, men detta räckte ej på långt när, då kostnadsberäkningen uppgick till 4000 kronor. Man blev tveksam, då inga andra medel fanns till förfogande och enda utvägen var att uppta lån. Föreningens sekreterare, Hochenwarter, arbetade emellertid energiskt för saken, och till sist beslutade man sig för att bygga. Byggnadsarbetet, som endast gällde ytterskalet och grävning av brunn, lejdes bort för 2200 kr, medan inredningsarbetet fick anstå tills vidare. Arbetet utfördes på vintern 1937-38. Till betalning av detta, förutom tipsanslaget, togs ett amorteringslån på tusen kronor. Till inredningsarbete i klubbhuset erhölls senare anslag av tipsmedel på 500 kr, och eftersom arbetet utfördes gratis av medlemmarna blev det endast materialkostnad för detta. Samtidigt erhölls även 500 kr i tipsanslag till förbättring av löparbanorna på idrottsplatsen, där aska hämtades från Nyvångs gruva till löparbanorna.

1946 uppfördes en entré och en parkeringsplats iordningsställdes och vägen till idrottsplatsen breddades och belades med aska. Anslag erhölls av kommunen på 1280 kr och även detta arbete utfördes gratis på fritiden av föreningsmedlemmar. Under klubbhuset utgrävdes 1947 ett större källarutrymme och här inrymmes bastuanläggning och omklädningsrum (som finns kvar i sitt ursprung) samt hydroforanläggning. Anslag erhölls från bastudelegationen i Stockholm med 1000 kr, och av kommunen med 800 kronor.

Detta var Edvin Svenssons summering av de 25 första åren.

Nu blir det ett hopp i berättelsen eftersom det saknas information, men det kan inte heller vara så mycket som hänt under dessa år, när verksamheten hade en svacka. Det som tillkommit är att man anlade en dansbana för midsommarfesterna, och där många spelare genom åren fasat för att bära in och ut dessa tunga flak en gång om året.

Den stora förändringen kom dock 1973 när det gjordes en stor investering genom att köpa en kontorsbarack som stod i Grevie utav NP Lundh och detta blev grunden till föreningens nya klubbstuga. Det var Lars Jersmyr, som hade fått nys om baracken och priset på 20000 kronor, som lade fram förslaget till styrelsen för beslut. Men hur skulle detta finansieras och var det värt den summan? Pengar i klubbkassan fanns definitivt inte, så lån var enda möjligheten. Hemska tanke att låna i bank vad detta innebar i form av räntor och borgensåtagande för styrelsen. Föreningens revisor och byggmästare Ove Persson sattes att besiktiga boden och hans ord var "Inga pengar att förlora, köp pågar, jag ställer upp med de resurser jag förfogar över". Investeringen löstes till hälften med att 104 medlemmar lånade ut 100 kronor till föreningen, med löfte att få tillbaka beloppet den 31 dec 1977. När det var dags för återbetalning så var det bara 16 andelar som återbetaldes resten efterskänkte hundralappen.

Det var en viktig del av föreningens utveckling, då man äntligen kunde samla lagen till andra aktiviteter på idrottsplatsen. På 50-talet användes caféet på Furuhem som ligger vid Furuvägens infart på Strövelstorpsvägen som samlingsplats och sedan var man hänvisad till ett av rummen i omklädningsrummen, som numera är rum 1, Rum 2 användes för ombyte till bortalaget, som fick gå ut för att gå ner i källaren till duscharna, inte alltid så härligt när vädret var kallt. Omklädningen för SGIF skedde nere i källaren, in till höger. Jan Inge Seger har berättat att varmvattnet eldades med gas och det via gasflaskor, som Gösta Göthe hade med sig på cykeln från Hasslarp och då är vi på 50- och 60 talet.

Men efter bygget av klubbstugan på idrottsplatsen så började klubbkänslan växa, flera pojklag startades och även damlaget utvecklades efter sin start 1972. Först 1982 var hela klubbhuset helt färdigt, såsom nytt kök, ändring av utrymmena, ny takresning, isolering och väggbeklädnad. I 1983 års jubileumsskrift så vill dåvarande Gunnar Johansson framhålla Lars Jersmyr, Ove Persson, Jan Erik Martinsson, Karl Ivar Lilja och Åke Persson som de viktiga personerna för bygget. Naturligtvis fanns det många fler som bidrog till bygget, som blev riktigt lyckat.

1981 skänktes en barack av Jan-Erik Martinsson till föreningen vilken skulle användas till kiosk vid matcherna och i samband med våra fester på IP. Denna byggnad är fortfarande kvar som kiosk, men har byggts om invändigt vid ett par tillfälle och även flyttats.

1983 blev ett viktigt år för idrottsplatsen. Den gamla byggnaden för omklädningsrum dubblades i längd och gick från två rum plus en källare till fyra fräscha omklädningsrum plus ett domarrum. Dessutom anlades B-planen vid Kristallvägen och det fanns nu större möjligheter till träning på större planer i stället för att dela A-planens ytor. 1984 fick man också möjligheten att sätta upp reklamskyltar runt arenan, vilket gav välbehövligt tillskott i ekonomin.

Någon gång på 90-talet fick vi som en skänk från ovan tillgång till det som nu är C- och D-planerna. Mariannes Farm anlade gräs med tanke på att rulla ihop detta för försäljning, men när detta skulle göras visade sig sandjorden vara helt omöjlig att rulla upp och vi fick då erbjudandet av markägarna att bruka ytan som fotbollsplan. Det visade sig dock till att börja med vara väldigt svårt då det var en stor yta att bevattna och en torr sommar höll allt på att förstöras, men gräset repade sig och fick fina rötter som gör att planen nu är av fantastisk kvalité redan när frosten har släppt i mars månad. Det blev dock 2005 som vi kunde använda planen under den tidiga våren eftersom vi först då satte upp belysningsstolpar.

I takt med ökade antal ungdomslag så började vi växa ur omklädningsrummen och 2005 stod en helt ny byggnad klar som används till våra damer och flickor. Dagarna innan invigningen kom dock katastrofen då den tidigare byggnaden brann och fick rivas ner till grunden. 2006 stod den nya byggnaden klar igen och vi hade sex omklädningsrum.

Mellan 2004 och 2008 byggdes en fast dansbana och scen upp för våra midsommarfester.

2011 invigdes tillbyggnaden av klubbstugan, som bekostades av idrottsföreningen, allmänna arvsfonden och gåvor. Tillbyggnaden blev nu ett eget kansli och möteslokal och tidigare del av byggnaden kunde användas till spelarträffar.

2014 stod två mindre läktare för sammanlagt ca 100 personer byggda av två av våra seniorspelare som skolprojekt.

Under rubriken BILDGALLERI finner ni 28 bilder i mappen Idrottsplatsen nu och då, som visar bilder från olika tider.

A-laget 1984

Övre raden på fotot. Lars Erik Jersmyr (tränare), Ulf Stenkula, Anders Hammarlund, Ove Lindqvist, Jan Inge Seger, Jan Johansson, Mats Andersson, Karl Ivar Lilja (lagl)

Nedre raden: Stefan Lindecrantz, Paul Inge Månsson, Lars Sörensen, Anders Swenson, Anders Svensson, Stefan Lindqvist och Anders Johnsson

Detta decennium började SGIF i div 5 och man såg ljust på framtiden. Lasse Carlsson fortsatte som tränare och han tillförde mycket kunskap till klubben. Målsättningen var att klara sig kvar och det gjorde man med råge. SGIF slutade på en sjunde plats sju poäng från den som slutade tvåa.

Året efter var målsättningen högre ställd och man lyckades även med det. Det blev till slut en femteplats 1981 vilket var mycket bra gjort och nu på jubileumsåret fortfarande den bästa placeringen i seriesystemet sedan början på 50-talet. Reservlaget hade länge varit ett lag utan framgångar, med undantag av 1979 då det blev en silvermedalj, men 1981 kom guldmedaljen efter 14 raka segrar i slutet av serien.

1982 fick Strövelstorp en ny tränare vid namn Jan Hultberg, som närmast kom från Kullavägen. Åren med Jan blev inte så lyckade, då många av de bärande spelarna i laget valde att lägga av och under hans andra år ramlade SGIF ner i div 6 igen.

Efter nedflyttningen bytte föreningen tränare och nu återkom en gammal bekant, Lars Jersmyr till föreningen. Lars hade flyttat till Strövelstorp och var för många i handbollsvärlden känd, som domaren som dömde OS-finalen i Moskva 1980. Hans ledaregenskaper kände föreningen till sedan hans sejour på 70-talet i ungdomssektionen. SGIF gjorde en hyfsad säsong trots problem med spelarantalet pga många som gjorde militärtjänst.1985 kom tre överåriga juniorer från Ängelholms FF till SGIF, Fredric Rebbelstam, Johan Elgebrandt och Lars Ellerstrand. Under slutet av 80-talet ökade spelartruppen mycket beroende på dessa tre spelares kompisar, som kompletterade truppen under de kommande åren och som längre fram gav effekt på resultaten.

1986 var början på en epok av sjätteplaceringar för herrarna, det blev nämligen fyra år i följd som man slutade sexa. Från och med nu hände inte mycket på fotbollssidan men en hel del runtomkring arbetet. Ny spelade tränare blev Bengt Andreasson, som var ansvarig i tre år.

1988 anordnades ett träningsläger för herr och damlag i Danmark. Det blev en mycket lyckad resa med verklig sammansvetsning i de båda trupperna. En som bör nämnas i sammanhanget är Paul Inge Månsson som, med sin förmåga att hålla i gång, i högsta bidrag till det lyckade lägret. Efter Bengt Andreasson kom Lars Erik Isaksson som ansvarig tränare. Hans insatser medförde att träningsintensiteten höjdes högst radikalt. Säsongen slutade trots detta på en sjätte plats.

Damsektionen fick lägga ner 1980, och det dröjde ända till 1985 då Mats Westman och Bengt Sjöstrand tog ledarrollerna med ett damjuniorlag i seriespel, men redan året efter fick man göra ett uppehåll igen, innan juniorlaget återuppstod 1987.

Året efter återkom föreningen i seriespel efter åtta års uppehåll, och det tidigare nämnda träningslägret gav en rejäl kick framåt. Resultaten var varierade, men det bästa var när man tog poäng från ett div 3-lag i en turnering i Göteborg under hösten. Målsättningen 1989 var att bli bättre än -88, men man blev sexa båda åren och truppen tunnades ut inför 90-talet.

Annars var idrottsplatsen inne i en förändring under 80-talet, då man fått nya omklädningsrum och samt nyanläggningen av B-planen under 1983, och 1984 så gick man ut till sponsorer och frågade om det fanns intresse för att ha reklamskyltar kring arenan. Detta fick fint gensvar och genomfördes. Med detta fick klubben inte bara en trevligare idrottsarena utan även ett lyft i den dåliga ekonomin.

Storpublik följde seriefinalen mellan SGIF och Vegeholm 1979

Strövelstorps GIF 100 år del 25 – 70-talet

Efter ett bedrövligt 60-tal, så skulle nu 70-talet bli något riktigt bra. Men som någon lärd sa, så byggdes inte Rom på en dag.
Det fortsatte med jumboplatser 1971 och 1972, därefter skruvades förväntningarna uppe en aning inför jubileumsåret 1973. Målsättningen var att man ville slippa den så försmädliga sista platsen. Onda tungor sa ofta att den platsen har Strövelstorp abonnemang på, men målet var att undvika den detta år.

När serien drog i gång såg det ut som vanligt, man förlorade de fem första matcherna och pilen pekade rakt ner. Hösten blev dock bättre och SGIF slutade på en hedersam åttonde plats. Nämnas bör att det var detta år som en av Strövelstorps största målspottare gjorde sin A-lagsdebut, nämligen Paul ”Pålle” Paulsson. I debutmatchen blev det inte mindre än fyra mål. Under de åtta säsonger (sex hela säsonger och två halva) som han spelade i A-laget gjorde han 65 mål i seriesammanhang och sammanlagt 118 mål inkluderat tränings och cupmatcher, ett snitt på typ 17 mål per säsong.

Klubben hade nu också införskaffat en ny klubbstuga och de gav ett stort uppsving i antalet spelare i ungdomslagen.
1974 var ett VM-år. Strövelstorp började säsongen hårt med tretton träningsmatcher, som gick så där. På sommaruppehållet spelades det elva träningsmatcher för att få i gång laget inför hösten, men så blev inte fallet utan SGIF slutade återigen på den förhatliga sistaplatsen. Det var ett rekordår vad det gäller antalet spelade matcher, 42 stycken på en säsong. Denna säsong debuterade ytterligare två spelare, som kom att bli betydelsefulla för framtiden, tvillingarna Paul och Bengt Svenstrup.

Lars Erik Jersmyr engagerades som tränare i ungdomssektionen och med honom fick man ihop ett lag med killar födda 1959, som lyckades vinna HD-cupen för 15-åringar 1974. Dessa ungdomar blev i många fall stommen till det lag som i slutet av 70-talet skördade fortsatta framgångar.

Åren 1975-1978 blev det lite bättre och det mycket tack vare den nye tränaren, Lennart Åkergren, som tog över. Han såg till att ta hand om spelarna på ett positivt sätt och blev mycket populär inom klubben. 1976 blev det ovanligt nog toppstrid för SGIF och många minns bortamatchen i Hov 1976 i den nästsista omgången då vi arrangerade en bussresa för att följa toppmatchen. Iklädda röd och vita kläder och med tutor blev det en häftig upplevelse för alla ungdomar som följde med på resan. Det blev tyvärr förlust och laget slutade fyra i den jämna tabellen. 1977 blev vår store målskytt ”Pålle” skadad redan i premiären och laget blev åter igen sist i serien. Åkergrens tränartid slutade dock i dur med en hedersam andraplats 1978.
Inför det sista året på 70-talet så anställdes Lars Carlsson. som närmast kom från Ängelholms FF och skulle tjänstgöra som spelande tränare. De inledande matcherna började skralt, men vid vårsäsongens slut var laget på tredjeplats med samma poäng som de två framförvarande. När hösten började kände alla att det kunde bli hur bra som helst om turen infann sig. De viktigaste matcherna blev de två sista. Den nästsista skulle spelas mot värsta konkurrenten om seriesegern, Vegeholm. Det blev storpublik, gissningsvis över 400 personer efter som vi inte tog entré på den tiden, så finns ingen exakt siffra, och upplagt för en stor fotbollsfest. Matchen började dåligt och Vegeholm tog ledningen med 1-0. SGIF kunde kvittera efter bara två minuter genom mål av Mats Andersson. Matchen med stort M avgjordes i den andra halvleken av Pålle Paulsson som gjorde två mål. Därmed stod SGIF och Vegeholm på samma poäng men med tre plusmål mer för Strövelstorp inför sista omgången. SGIF skulle möta mittenlaget Nyvång borta medan Vegeholm mötte jumbolaget Hjärnarps FF hemma. På pappret såg det svårare ut för SGIF. Inför matchen anordnades en bussresa igen så alla ungdomar och andra supportrar kunde hänga med. Matchen började nervöst men SGIF gjorde sin plikt och vann med 5-0. Efter slutsignalen var inte resultatet från Vegeholm känt och det spreds ett rykte att Vegeholm vunnit med 8-0. Men strax efter kom beskedet att matchen slutade med vinst med 4-0 till Vegeholm. Äntligen kunde SGIF få fira en serieseger igen efter många år. Det blev en otrolig fest med champagne och tacktal, SGIF hade äntligen lämnat den lägsta serien, nämnas kan också att SGIF bara släppte in tolv mål på de arton matcherna, vilket var dubbelt så bra som den näst bäste.

Under 70-talet var det äntligen dags för tjejerna att spela i organiserad form inom SGIF:s verksamhet och en av initiativtagarna var Bert Nilsson, som själv spelade i A-laget. Bert tog hand om träningarna och fick hjälp vid matcherna av Thord Nilsson. Första året, som var 1972, blev det bara träning utan några matcher i serie.

1973 fick damlaget deltaga i seriespelet. Serien bestod av åtta lag och SGIF kom sexa. Året därpå blev det lite bättre och man slutade fyra. I och med framgångarna blev det mer och mer spelare och träningarna började ge resultat. 1975 började bra och man tog upp striden om seriesegern tidigt. Avgörandet föll i en seriefinal där man förlorade och blev tvåa. Inför 1976 var målsättningen högsta möjliga nämligen serieseger. Efter halva säsongen låg man tvåa, och när hösten började tog man sex raka vinster och hade därmed säkrat serieguldet. Meningen var då att man skulle avancera till div 2, men man lade om seriesystemet till nästkommande år och SGIF fick vara kvar i div 3. Man tappade mycket folk och förutsättningarna blev inte de bästa. Denna trend hängde kvar de sista åren på 70-talet och 1980 fick man lägga ner laget.

Lagbilden är från 1952 när man mötte Härryda

De här två årtionden är som vitt och svart. 1950-talet kom att bli SGIF:s storhetstid vad det gäller att nå högt i seriesammanhang, medan 1960-talet är nattsvart i SGIF:s historia med idel dåliga resultat.

En av anledningarna att säsongen 50/51 blev så bra var att Sune Hammarlund var tillbaka efter ett år i HIF. Han var en förstärkning för laget. Man vann serien och gick upp i div 2, men ramlade ner omgående igen året efter. Detta upprepades ett antal år för att säsongen 53/54, gå upp i Skåneserien div 1, vilket motsvarar någonstans mellan div 3 och div 4 i dagens fotbollspyramid. Orsaken till att det gick så bra under 50-talet var att man oftast fick spela med ungefär samma lag under sju års tid. Detta gav en otrolig kamratskap och fint samspel. SGIF var under 50-talet ett hårt spelande lag men alltid juste. Domarna tyckte det var ganska lättdömt för det var mycket ge och ta. Planerna var ganska ojämna och de vanligaste skadorna var vrickningar av fotleder. Vintertid tränade man inomhus i gymnastiksalen vid gamla skolan på Bankvägen 16. Man sysselsatte sig i regel med friidrottsgrenar som stående höjd och längdhopp. Man firade alltid sina segrar i Folkets park i Hasslarp. 1957 vann SGIF NST-cupen för första och enda gången och det var dessutom första gången man ställde upp. Man finalslog Örkelljunga BK med 4-1

I slutet av 1950-talet blev det en generationsväxling och degraderingarna började. Den sämsta säsongen i SGIF: historia kom 1960. Man spelade 18 matcher och förlorade samtliga med en målskillnad på 13-104. Det skrevs då i Kvällsposten att Strövelstorp är Sveriges sämsta lag, trots att man har en målvakt som heter Seger. Det var Leif Seger, som var målvakt på den tiden.

Resten av 60-talet var, som tidigare nämndes rena bedrövelsen och placeringarna i serierna under 1960-1969 var 10:a (sist), 8, 10 (sist), 8, 11, 8, 9, 10 (sist) ,11 (sist) och 9:a. På 188 matcher vann laget endast 34 stycken.

När klubben var nystartad var vi inte med i några seriesystem och det spelades bara vänskapsmatcher mot exempelvis Vegeholm, Svedberg, Hasslarp, och Nyvång. Den allra första matchen spelades mot Vegeholm och grabbarna från byn vann med 3-0. Efter fyra år fick man lämna planen i Torlarps furu. Det innebar att fotbollen lades i träda fram till 1930. Då lyckades klubben anskaffa en ny plan. Den var något mindre än den förra och betydligt gropigare men i brist på annat fick den duga. SIF började nu delta i seriespel och den första serien blev Ängelholms Pokalturnering. Intresset växte nu i byn, nya spelare tillkom och publik strömmade till matcherna. 1931 spelade SIF i en serie med Vejbyslätt, Jonstorp, Munka Ljungby, Vegeholm, Grevie, Hjärnarp och Salamis. Den första seriematchen mot Hjärnarps GoIF gick bra, seger med 5-1. När serien tog vintervila låg Strövelstorp på tredje plats med fem segrar och två förluster. Det gick bra även våren 1932 och laget slogs länge om seriesegern men fråntogs den chansen, när klubben drabbades av poängavdrag. Troligtvis hade man använt spelare, som inte var spelklara. Under en tioårsperiod var Strövelstorp med i dessa privata serier utan någon framgång. 1934 ändrades föreningsnamnet till Strövelstorps Gymnastik och Idrottsförening (SGIF) och samma år sökte man inträde i Riksidrottsförbundet. Åren 1934-1936 spelade Strövelstorp i Kullaserien utan framgång. De hade svårt, att få ihop ett lag och hamnade oftast jumbo. 1936/37 deltog SGIF i Åsboserien tillsammans med Forsby IF, BK Rönne II, Klippan II, Gråmanstorps IF, Vedby IF, Östra Ljungby IF, Åstorps IF och Kvidinge IF

1937-1940 återvände SGIF till Kullaserien och nu gick det betydligt bättre. De här åren tillhörde man toppskiktet i serien. Fram till 1941 spelade klubben bara i de lokala serierna men nu sökte man inträde i Skåneserien division 3, vilket var den sjätte nivån i svensk fotboll då. Den 10 augusti samma år spelades första matchen. Det gick bra i början men de evinnerliga inkallelserna fick till följd att laget hamnade näst sist i serien. Säsongen efter gick det bättre. Våren 1943 var SGIF inblandad i toppstriden. Sista matchen spelades mot Perstorps SK. Den blev minst sagt spännande men det gick vägen via en 4-3-seger. Kvalmatcherna, som följde på sommaren blev lyckosamma och den 1 augusti kunde Strövelstorp debutera i Skåneserien division 2, den femte nivån i svensk fotboll då. Det blev en chockartad upplevelse och efter sju omgångar stod SGIF på noll poäng. Så småningom växte man in i kostymen och av de sju sista matcherna vann man fem. Det räckte emellertid inte utan det blev respass till division 3. Våren 1945 stod föreningen åter som seriesegrare hela sex poäng före närmaste konkurrent. Några av profilerna under denna tid var Sune Hammarlund, Karl Hammarlund och Nils Gustavsson och tränare då var den legendariske Albin Dahl. Det blev ingen uppflyttning. I det kvalspelet, som följde blev Hyllinge GoIF för svåra. Skam den som ger sig och spelåret 1945/46 vanns serien igen, nu med sju poäng. Tre seriesegrar på fyra år var ett imponerande facit och denna gång vann man kvalet mot Viken och tog steget upp Skåneserien division 2. Många av lagets supportrar, ansåg då att det var föreningens bästa match någonsin. I returmötet mot Viken slogs även ett publikrekord, enligt statistiken hela 430 personer. Sejouren i den högre serien blev, som tidigare bara ettårig. Hösten 1947 var laget tillbaka i ”trean” men våren 1948 tog man åter steget upp i Skåneserien division 2.

Under föreningens tidiga verksamhet, så fanns Gång med på programmet. I jubileumsskriften från 1948 berättar Sture Löfqvist om dess start och slut.

Gångsporten var under några år mycket populär i Strövelstorp. Föreningen stod också som anordnare av flera stora gångtävlingar med deltagare från hela nordvästra Skåne. Bland föreningens egna gångare märktes främst:

I seniorklassen: John Lindén och Helge Ahlberg

I juniorklassen: Rune Bengtsson, Åke Wemmert och Erik Eriksson

I damklassen: Doris Andersson och Hanna Jeppsson

Bland oldboys var Kjell Olsson oslagbar här i dessa trakter.

Föreningens första gångtävling anordnades söndagen den 20 mars 1932 med deltagare endast från Strövelstorp. 45 stycken ställde upp, segrare i de olika klasserna:

Seniorer: Gotthard Wiktor

Juniorer: Erik Eriksson

Damer: Doris Andersson

Oldboys: Kjell Olsson

År 1933 avhölls den andra tävlingen, nu hade även andra föreningar inbjudits varför startlistan upptog 66 namn. Strövelstorp dominerade tävlingen och vann samtliga klasser, John Lindén segrade i seniorklassen, Erik Eriksson i junior och Doris Andersson i damklassen, i oldboysklassen segrade även denna gång Kjell Olsson. Föreningens medlemmar deltog flitigt i gångtävlingar på andra orter och placerade sig ofta främst i prislistorna. Efter några år slappnade intresset för gångsport, men under de första krigsåren blev det åter fart på gångarna, då Gångförbundet anordnade sin stora tävling ”Riksmarschen”. I denna tävling utdelades marschmärke i brons, silver och guld. Medlemmarna mötte upp i stort antal och hundratals marschmärke har erhållits som lön för mödan. Gångtävling är numera en sällsynt företeelse och bedrives endast i större städer där en liten skara, så kallad elit, ännu fortsätter.

Den 20 maj fyller Strövelstorps GIF 100 år. Detta kommer att firas med en stor fest på idrottsplatsen på lördag, samtidigt som torsdagen blir en fullspäckad dag i fotbollens tecken där både dam- och herrlaget spelar viktiga matcher i respektive serie.

Inför detta historiska jubileum har vi tagit ett snack med vår ordförande Mikael Olsson. Han ser fram emot en minnesvärd vecka och ett händelserikt år.

– Vi har gjort ett jättejobb runt det här för att det ska bli ett bestående minne för alla inom klubben. Det har krävts många goda insatser. Vi har folk som kan jobba tillsammans och blir ett bra lag. Det finns ett engagemang, en kärlek och ett hjärta i klubben. Och många idéer som vi vill ta vara på även i framtiden. Det uppskattar jag, säger han.

100-årsjubileumet innefattar flera höjdpunkter under hela året. I mars genomförde föreningen 100-årscupen för ungdomslagen och den 19 augusti är det sommarfest på idrottsplatsen. Dessutom vandrar en tröja med nummer 100 genom alla lag.

De senaste veckorna har ideella krafter hjälpt till att rusta upp anläggningen genom bland annat ogräsrensning och målning.

– Själva 100-årsfesten har vi ett antal jubileumssponsorer till som får lite exponering både på hemsidan och med en skylt på IP. Det är vi också glada för.

– Ekonomiskt drar det ju pengar, men det får kosta för nu satsar vi på det här. Vi har avsatt medel eftersom det är once in a lifetime.

Mikael kom till Strövelstorp 2010 i samband med att hans äldste son Albin började spela i föreningen. Kort därefter fick han frågan från styrelsen om han ville engagera sig, vilket slutade med att han blev suppleant.

Sju år senare övertog han ordförandeklubban när Anders Källström valde att kliva åt sidan.

– Jag gillar småklubbskänslan och engagemanget. Alla människor som har ett gott hjärta och verkligen vill någonting. Man får ge, men får mycket tillbaka.

Ett beslut han är särskilt nöjd med under sin tid är att det kommit in unga, engagerade och duktiga personer i styrelsen.

– Det är vitaliserande och skapar en bra och stark gruppdynamik.

Som ordförande ansvarar Mikael för mycket av det som sker utanför planen. Men självklart är idrottsintresset en väldigt stor drivkraft.

– Jag gillar fotboll och är resultatdriven. Jag vill verkligen att vi ska vinna matcher även om vi spelar i division 6 och 4.

– Jag gillar att vara en del av hela fotbollssektionen och ta del av verksamheten med ledare och spelare. Sen tycker jag det är stimulerande och viktigt att jobba nära andra funktioner som finns i föreningen. Det ger mig en god känsla och energi.

Mikael spelade själv division 5- och 6-fotboll i Viken i ung ålder. Senare var han även aktiv inom korpen. Hans bästa SGIF-minnen är herrlagets serieseger 2021 samt damlagets seriesegrar 2017 och 2019. Han kommer inte heller glömma VM-arrangemanget på midsommardag 2018, då Sverige–Tyskland visades på storbildsskärm i tält på A-planen.

På den sportsliga sidan hoppas och tror Mikael att både herrlaget och damlaget kan vinna sina serier under 2023. Föreningen har också andra målsättningar framför sig.

– Framför allt är det väldigt viktigt för oss att vara en funktion i samhället. Vi gör samhällsnytta och tar hand om ungdomar i alla åldrar. Det ska vi verkligen uppmärksamma och uppskatta.

– Det är jätteviktigt för oss att underifrån få in nya spelare i föreningen. Vi har ett åldersglapp som är ett bekymmer, framför allt på damsidan. Där måste vi jobba hårt för att fylla den luckan. Det är nog den viktigaste biten vi har, att fylla på hela tiden för fortlevnadens skull.

Under 30-talet och 40-talet så var även friidrotten väldigt aktivt inom Strövelstorps GIF:s verksamhet. Knut Svensson summerade de första 15 åren i sin berättelse i 25-års skriften

Att vid ett jubileum i en idrottsförening skriva om sina bästa idrottsminnen är ingen lätt sak, åtminstone inte när man som jag, endast har glada och ljusa minnen från min tid som medlem i SGOIF. Jag skall i alla fall försöka att med några rader tala om några data och minnen från den allmänna idrotten i Strövelstorp. När föreningen var 10 år alltså år 1933 var vi några stycken som tyckte att vi vid sidan av fotbollen även skulle ha allmän idrott på programmet. Det blev även årsmötets beslut och ett idrottsutskott tillsattes som skulle ha hand om frågan. Idrottsplatsen var ju i avsaknad av både löparbanor och annat för idrott nödvändigt, men med friskt humör grep vi oss verket an och träningen påbörjades i juni månad. Några resultat att tala om uppnåddes naturligtvis ej men intresset var stort och ett15-tal medlemmar sprang, hoppade och kastade med liv och lust. Ett resultat som jag inte kan underlåta att nämna var Sture Löfqvist 800 m på tiden 2 min 12 sek, ett utmärkt resultat om man tänker på att tiden nåddes på en gräsvall. Detta resultat står sig ännu.

Det första årets bästa idrottsmän var bland seniorerna Sture Löfqvist som vid klubbmästerskapen erövrade 6 klubbmästerskap, samt Rune Bengtsson som vann samtliga juniorgrenar. 1934 var föreningen färdig för sin första klubbmatch. Det var Starby I.F som var motståndare och tävlingen utkämpades den 10 juni på Strövelstorps Idrottsplats. SGOIF segrade med 61 poäng mot 52 Starby och bland resultaten kan nämnas Axel Törngrens seger i både höjd och trestegshopp. Starby ville emellertid ha revansch och den 1 juli var vi i Starby och tävlade. Vi vann igen denna gång med 92 poäng mot 72 trots att vi endast segrade i diskus genom Knut Persson och höjdhopp genom Knut Svensson. En trevlig episod vill jag nämna från denna tävling. Starby hade även inbjudit SGOIF:s fotbollslag till match, men endast ett par fotbollsspelare hade kommit tillstädes. Nåja, ingen rädder här tänkte idrottarna, vi får väl hoppa in och utfylla luckorna i laget. Inga fotbollskängor hade vi med oss, men det går ju även att spela boll med gymnastikskor och SGOIF ställde alltså upp med 4 spelare i kängor och de övriga 7 med gymnastikskor. Axel Törngren skulle vakta målet och det gjorde han så pass bra att vi vann matchen med 2 mål mot 0. Törngren var i sitt livs form och tog allt, bland annat en boll mittemellan fötterna på honom men i blotta förskräckelsen satte han sig och hade turen att sätta sig på bollen, varför även det tillfället klarades.

1935 blev den nuvarande idrottsplatsen färdig och vi hade nu både löparbanor och hopp- och kastgropar så vi kunde träna lite mer rationellt. Vid ett sammanträde med Starby IF, IF Salamis och SGOIF beslöts att ett gemensamt vandringspris skulle uppsättas till tävlan mellan ovannämnda föreningar. Den 21 juli gick den första tävlingen om vandringspriset. Strövelstorp segrade med 42,5 poäng mot 39 för Starby och 23,5 för Salamis. Hugo Nilsson segrade i stavhopp och kulstötning och Axel Törngren i längdhopp. Vid den andra tävlingen i Spannarp segrade Starby med 46 poäng mot 43 för SGOIF varför endast en halv poäng skiljde inför sista tävlingen. Axel Törngren segrade i trestegshopp och Åke Andersson blev andre man i både i spjut och trestegshopp. Vi väntade nu att Starby skulle segra i sista tävlingen och därmed för året, samt taga första inteckningen i vandringspriset. De grenar som återstod var Starbys verkliga poänggrenar, men vi tog fram vikingahumöret och när tävlingen var slut hade vi segrat med 47,5 poäng mot Salamis 30,5 och Starby 26. Vi hade därmed tagit den första inteckningen i vandringspriset. De idrottsmän, som den gången förde SGOIF till seger var Åke Andersson med 10 poäng, Hugo Nilsson 6 och Einar Persson 4, dessa tre jämte Torsten Jonsson segrade även i stafett 4x100 meter. Knut Svensson 4 poäng, Axel Törngren 4, Lennart Johansson 5 och Åke Wemmert 3 poäng. Sture Löfqvist, Erik Nilsson, Axel Törngren och Knut Svensson tog därjämte andra pris i stafett 4x100 m. Det var den största segern hittills och idrotten hade nått sin höjdpunkt. En del av de största poängplockarna började bliva till åren och juniorerna var ännu inte riktigt färdiga. Resultaten året efter blev också sämre och i samtliga tre tävlingar om vandringspriset fick SGOIF stryk och Starby tog hem vandringspriset. Den bäste det året var Einar Persson som med aldrig svikande intresse ställde upp och tävlade för föreningen. 1937 gick det åter framåt och SGOIF placerade sig som tvåa i tävlingen om vandringspriset. Starby vann sin andra inteckning och de bästa det året blev Torsten Jonsson och Gösta Persson. År 1938 gick idrotten ytterligare framåt. Vandringspriset förlorades visserligen till Starby, som för alltid lade beslag på desamma men i den tredje tävlingen lyckades SGOIF vinna och tog därmed revansch för de sista årens nederlag, Under 1939 höllos endast en del tävlingar inom klubben och så kom ju kriget som genom inkallelser och beredskap satte punkt för fortsatt tävling mot andra föreningar. Klubbmästerskap höllos emellertid och intresset hölls något så när uppe ända till 1944 då föreningens sista klubbmästerskap hölls. Bland föreningens medlemmar finns emellertid några goda idrottsmän och kanske vi ännu en gång kan få se SGOIF:s friidrottare i tävlan mot andra föreningars representanter. Det var i korta drag några data och minne från min tid med allmänna idrotten i SGOIF.

/Knut Svensson    

Strövelstorp GoIF:s klubbrekord i friidrott per 1948 (vid 25-års jubileumet)

Löpning 60 meter: Torsten Jonsson 7,2 sekunder (1937)

Löpning 100 meter: Torsten Jonsson 11,9 sekunder (1937)

Löpning 200 meter: Sune Hammarlund 25,9 sekunder (1943)

Löpning 400 meter: Gösta Persson 58,2 sekunder (1938)

Löpning 800 meter: Sture Löfqvist 2 minuter 12 sekunder (1933)

Löpning 1000 meter: Åke Karlsson 2 minuter 56 sekunder (1937)

Löpning 1500 meter: Åke Karlsson 4 minuter 37,7 sekunder (1937)

Löpning 3000 meter: Åke Karlsson 10 minuter 17,6 sekunder (1936)

Längdhopp: Gösta Persson 5,72 meter (1937)

Mellanhopp: Sune Hammarlund 2,98 meter (1937)

Längdhopp utan ansats: Bertil Jönsson 2,76 meter (1942)

Höjdhopp: Arne Cedervall: 1,56 meter (1938)

Höjdhopp utan ansats: Nils Lindeborg 1,33 meter (1931)

Stavhopp: Olle Dahlman 3.15 meter (1946)

Trestegshopp: Axel Törngren 12,24 meter (1935)

Kulstötning: Orvar Carlsson 9,87 meter (1934)

Diskuskastning: Sven Månsson 32,39 meter (1934)

Spjutkastning: Åke Hammarlund 55,24 meter (1947)

Handgranatkastning: Sune Hammarlund 69,27 meter (1944)

Stafett 4x100 meter: Torsten Jonsson, Hugo Nilsson, Åke Andersson och Einar Persson 50,05 sekunder (1935)

Stafett 1000 meter: Torsten Jonsson. Arne Cedervall, Gösta Persson och Åke Karlsson 2 minuter 18,2 sekunder (1938)

Under måndagskvällen är det dags för herrlaget att spela premiär i division 6 borta mot Össjö. Inför matchen bjuder vi på en presentation av vår tränare Göran Lendrén, som coachat A-laget sedan 2019 och har många år som ungdomsledare i bagaget.

Göran tillbringade största delen av sin egen fotbollskarriär i Hasslarps BK där han fick sitt första medlemskort 1970. På den tiden kostade medlemsavgiften bara tre kronor. Redan i unga år kom han med i A-laget. Då låg Hasslarp sist i division 6, men den nya stommen bestående av spelare födda 1962, 1963 och 1964 var en bra generation. Göran beskriver sig själv som ett rivjärn på mittfältet. Vid 40 års ålder la han skorna på hyllan och då hade han spelat nästan 900 matcher för klubben.

2009 frågade Fredrik Hallberg om Göran var sugen på att träna Strövelstorps P00-lag tillsammans med honom. Det blev början på en lång sejour som ungdomsledare i föreningen. Tillsammans med Anders Rönström ledde Göran P99/00-laget fram till 2014.

Minnena från den här tiden är många. ”Man hade kunnat skriva en halv bok”, säger Göran och nämner alla träningsläger, pokaler vi vunnit och inte minst cuperna i Lenhovda och Halmstad. Flera av spelarna från det laget är i dag viktiga pjäser i A-laget.

2015 blev Göran tränare för Salamis seniorlag. Efter fyra år där återvände han till Strövelstorp i samma roll. 2021 var ett fantastiskt år för herrlaget som slutade med serieseger efter en dramatisk avslutningsmatch hemma mot Jonstorp.

– Det coola var att vi låg fyra i tabellen när vi började hösten. Det återstod sex omgångar och vi behövde gå rent. Jonstorpsmatchen, när Olof hängde dit den i slutminuterna… Det var sådan glädje att man inte visste var man skulle ta vägen. Vi skrev historia. Det är något jag aldrig kommer att glömma, säger Göran.

Sejouren i division 5 året därpå blev en missräkning och slutade med nedflyttning. Förväntningarna inför årets säsong är därför glasklara.

– Givetvis går vi för att vinna. Vi ställde till det på våren i fjol, men gjorde en okej höst. Vi har inget annat mål än att gå upp i femma, men jobbet måste göras.

Det roligaste med att vara tränare är den sociala biten, tycker Göran.

– Strövelstorp är en bra och familjär förening. Jag trivs med omgivningen och det är trevligt folk. Sen älskar jag ju fotboll och har hållit på med det i hela mitt liv. Jag brukar säga att bollen är världens roligaste leksak.

Vad är det svåraste med att vara tränare?

– Det är nog att spelare 12-20 ska vara motiverade och förstå att de är minst lika, om inte mer, viktiga som startsspelarna. Finns inte de har vi inget lag. Det gäller att ta spelarna på rätt sätt och att anpassa sitt ledarskap efter varje person.

Vad ser du mest fram emot den här säsongen?

– Seriesegern i oktober med en jättefest på IP. Eftersom det är 100-årsjubileum vore det härligt om både herrlaget och damlaget kunde vara med och slåss om seriesegern.

Intervjun gjord av Sebastan Rönström i mitten av april 2023

Texten kommer från SGIF-bladet hösten 1996.

Strövelstorps tredje hedersmedlem Gösta Göthe avled 1996 i en ålder av 80 år. Gösta var under 20-25 års tid föreningens allt-i-allo. Han var på idrottsplatsen i det närmaste varje dag, kom först och gick sist. Han städade, skötte tvätten, kritade planen och klippte gräsmattan endast med hjälp av en handgräsklippare minst en gång i veckan. När det var träning kom han först dit för att sätta i gång fotogenkaminen, så att spelarna fick varmvatten att duscha i. Läsken hade han med på pakethållaren, när han cyklade från Hasslarp, så att grabbarna hade något att dricka efter träningarna. När Gösta fyllde 50 år 1966 fick han en cykel i present av spelarna och ledarna, för att underlätta cykelfärderna. Hans egna karriär var mer blygsam. I den tillgängliga statistiken finns han inte med bland de som gjort mer än 100 matcher. Han var B-lagsledare i många år och det var också det laget han värnade mest om. Under de jobbiga åren på 60-talet var det Gösta som höll ihop föreningen och enligt många var det hans förtjänst att Strövelstorp över huvudtaget hade seniorlag under dessa åren. För många blev han en far, hade någon problem så hjälpte Gösta till med att lösa dem. I mitten av 70-talet drog sig Gösta tillbaka, men minnet av hans insatser fanns kvar länge i föreningen.

Sune Hammarlund var föreningen tolfte hedersmedlem. Sune avled 2016 94 år gammal. Här nedan berättar han själv om sitt livs match i Strövelstorps tröja. Berättelse kommer från föreningens jubileumsskrift 1948.

Den match jag vill sätta främst, av vilka jag avverkat för Strövelstorps G. o. I. F. hittills är kvalmatchen mot Vikens I. K. den 2 juni 1946. Det var en match som hade stor betydelse, det gällde uppflyttning till en högre serie, och vi voro nog litet nervösa till mans inför uppgiften. Men det var inte den första kvalmatchen för de flesta av oss. Vi hade blivit så lottade, att vi skulle spela borta först, vilket vi innan matchen, ej tyckte var så lyckat.

Vi kommo i alla fall till Viken beredda på att kämpa för hela slanten, vilket vi även gjorde. Laget var för dagen ordinarie (efter vad jag minns) och vädret var vackert, om man bortser från den starka blåsten, som strök längs planen. Vi satte från början upp högsta fart trots motvind, men det dröjde en kvart innan det blev något i målväg och det var vi som tog ledningen. Jag gjorde ett sologenombrott och satte målvakten ur spel med ett praktskott i nättaket. Sedan gick det betydligt lättare att spela och efter en halvtimmas spel var det färdigt för ett nytt mål i hemmaburen. Vi hade hörna från vänster, vilken lades upp perfekt och jag mötte den med en nick och placerade den i målvaktens högra hörn och så var ledningen 2–0. Glädjen var stor och vi hade all orsak att vara glada, men matchen var ej slut, bara första halvlek som slutade 2–0.

I halvlek diskuterades livligt hur vi skulle kunna behålla ledningen, men vi hoppades på det bästa.

Och så satte vi igång med den avgörande halvleken med bra fart från båda sidor. Det dröjde en tjugo minuter innan det blev något i målväg, även denna gång var det vi som åstadkom detta. Vi lade upp hörnan från höger, som jag nickade i vänstra målhörnet och så var det en 3–0-ledning och jag hade därmed fullbordat ett hat-trick.

Tio minuter före slut gjorde Viken sitt tröstmål, ett vackert långskott av högerinnern, och ställningen var 3–1, vilket stod sig tiden ut.

Jag för min del får säga, att det var en sådan dag då allt lyckades. Men vad också spelade in, jag kanske skulle nämna i detta sammanhang, det har ej med fotboll att göra men i alla fall. Det var på tisdagskvällen innan vi skulle till Viken då jag fick sällskap med en liten flicka till Strövelstorp. Vi råkade då tala om matchen och hon lovade mig då en kyss, om jag gjorde tre mål. Behöver jag tillägga mer, att man skall ej lova mer, än man kan hålla.

Men huvudsaken var att matchen vanns. Även returmatchen i Strövelstorp vanns (2–1) och därmed var vi klara för Skåneserien div. II och det var till att gå in för nya svårare uppgifter. Och med gott kamratskap och god kamratanda kommer man långt och ett gott resultat kan ernås.

Hasslarp i april 1948.
Sune Hammarlund.

Från SGIF-bladet hösten 1997 fortsätter vi hans historia i samband med att han fyllde 75 år efter en intervju gjord av Mats Westman.

Den 14 augusti fyllde Sune Hammarlund 75 år, Sune var under 40- och 50-talet Strövelstorps största målskytt och han har fortfarande rekordet, som föreningens genom tiderna största målgörare med hela 625 mål på sina 540 matcher. När Sune började spela fotboll 1938, hade klubben endast ett A-lag och det var i det, som han premiärspelade som 15-åring mot Öresund i Höganäs. Sune var väldigt framfusig i straffområdet, och var även mycket farlig i huvudspelet, vilket gjorde honom till en fruktad motståndare. Hans målrekord är elva mål i följd i en match mot Starby, som vanns med 13-0, och en match som han speciellt minns är mot Våxtorp, där man från underläge med 1-2 vände till en solklar seger med 17-2. Ryktet om Sunes målfarlighet spreds i trakten och 1946 blev Sune värvad till Helsingborgs IF, där han spelade en säsong. Det blev mest B-lagsmatcher, men även fyra A-lagsmatcher, då han spelade tillsammans med Kalle ”Rio-Kalle” Svensson, Malte Mårtensson och Sven-Ove Svensson. Han fick även gjort ett mål i A-laget mot B1903, på idrottsparken i Köpenhamn, som vanns med 4-1. Efter det året kom han tillbaka till Strövelstorp, och ett par år senare började SGIF:s storhetstid. Säsongen 50/51 vann laget division 2, för att året efter åka ur ettan igen, för att säsongen 1953/54 åter gå upp i Skåneserien div 1 igen, ungefär jämställd med dagens division tre. Att man lyckades så bra i början på 50-talet berodde enligt Sune på att man under en sjuårstid i stort sett spelade med samma lag, vilket skapade en otrolig lagmoral och kämpaanda. Som avslutning på denna framgångsrika period vann laget NST-cupen 1957, då man finalslog Örkelljunga med 4-1.

På bilden nedan ser vi laget mot Härryda 1952. Övre raden: Nils Andersson, Sven Morin, Sune Hammarlund, Alvar Ljungkvist, Åke Hammarlund, Sune Löfqvist. Nedre raden: Kjell Persson, Nils Gustavsson, Diwan, Ingvar Gustavsson, Gunnar Persson

Seriesegrarna 1946 efter match mot Kvidinge 9-0. Övre raden: G Persson, N Persson, O. Dahlman, S Hammarlund, H Olsson, N Gustavsson, B Hedström, K Hammarlund. Nedre raden: B Jönsson, O Nilsson, Å Hammarlund, B Ljungberg, S Ljungberg

Berättelse kommer från föreningens jubileumsskrft 1948

Mitt livs match

Av de matcher jag spelat för Strövelstorps Gif, och den som jag tycker har varit trevligast, är kvalmatchen mot Viken.

Första kvalmatchen spelades i Viken, där vi vunno med 3–1. Söndagen den 2 juni 1946 skulle den andra kvalmatchen spelas på Strövelstorps idrottsplats. Den stora dagen kom med strålande sol och nytt publikrekord noterades, inte mindre än 430 personer räknades in.

När vi sprungo ut på planen kände vi oss ganska nervösa, ty vi visste vilken betydelse utgången av matchen hade. Att nervositeten inte lade sig när Viken gjorde 1–0 efter 2 minuters spel säger sig själv. Men det hela ordnade sig till slut och vi vann matchen med 2–1. Därmed hade vi kvalificerat oss till div. II.

Att jag särskilt kommer ihåg denna match beror nog på att jag räddade ett s. k. ”givet mål”. Det var på en hörna. Jag hade placerat mig vid den ena målstolpen och en Vikenspelare nickade mot mål, men jag hade turen att kunna skalla bort bollen. Efter matchen kom den där räddningen på tal, men ”Johan” tyckte, att det var bara som det skulle så vara, ty där hade jag min plats. Och jag håller med Johan. Den enskildes prestationer skall inte framhållas framför de andras, ty i fotboll är det den förenade kraften som är avgörande.

Olle Dahlman.

Intervjun kommer från jubileumsskriften 1948

Mitt livs match

Den match jag särskilt vill framhålla är den mot Hais, Hälsingborg, på Olympias lilla plan 1945. Hemmalaget var storfavoriter, eftersom de spelade två serier över oss, men vi bjöd på gott motstånd och nådde ett hedersamt resultat, 2–5.

Vi voro alla i högsta trim, ty vi hade tränat under Albin Dahls ledning, och denne är en som fordrar mycket av sina adepter.

Centern i hemmalaget var en målfarlig herre, varför jag hade en svår uppgift att hålla honom i schack, vilket lyckades bra.

Matchen spelades i högt tempo. Eftersom vi spelade hälsingborgskt, blev min plats som centerhalv hårt belastad, och jag var också slut samtidigt med matchen.

I fotboll gäller det att alla gör sitt bästa för att laget skall nå ett gott resultat. För detta fordras gott kamratskap och god sammanhållning, vilket enligt mitt förmenande är förhållandet inom min klubb. Detta hoppas jag skall fortsätta allt framgent.

Nils Gustavsson.

Texten kommer från jubileumsskriften 1948

Jag skall i några korta rader försöka draga fram ett av mina trevligaste fotbollsminnen. Detta kan man säga hade en riktigt festlig inramning. Vi hade vunnit Skåneserien, div. III, efter en mycket stark avslutningsmatch i Perstorp med 4–3. I de nu efterföljande kvalmatcherna skulle vi möta B. K. Öresund, Höganäs och fick den fördelen att spela hemma först. Detta till trots förlorade vi med 6–1, därför var det inte någon som trodde på oss i en returmatch i Höganäs. Det är nu denna match jag vill beskriva.

Laget var som vanligt men vår trogna publik som var med oss varje gång, svek denna gång. Våra motståndare hade tagit ut vinsten i förväg, för den saken trodde man allmänt var klar. Men ödet ville annorlunda som man säger. Efter en stark inledning ledde vi med 2–0, men detta jämnades dock av hemmalaget 2–2. Sedan kom vi igång på allvar och gjorde 5–2 innan halvtidssignalen ljöd. I pausen undrade man allmänt vad som var meningen, skulle det stronga hemmalaget få sig en ”omgång” det som ingen vågat hoppas innan vi började. Så kom vi igång igen. Vi fick göra ett par omplaceringar i laget när vi fick vår centerback skadad och fick linka vänsterytter. Hemmalaget gjorde 5–3. Nu skulle det komma. Men nej, vi satte till alla klutar och kunde hålla undan bollen från den farliga zonen, vårt mål. När så Sune från 1 meters håll höll på att skjuta sönder målnätet och gjorde 6–3 var saken klar. Detta blev också slutresultatet och målen fördelades broderligt på oss tre bröder Hammarlund. Gissa att det var en allmän glädjedag när vi kom hem.

Detta var en riktig stormatch laget gjorde då. En match där var man offrade sig in i det sista och där kamplust och kamratskap gav resultat. Som slut kan nämnas att i tredje avgörande matchen förlorade vi med 4–0, men blev ändå uppflyttade i en högre serie.

Karl Hammarlund.

Edvin Svensson är klubbens första hedersmedlem och även om han inte spelade så mycket matcher så var han delaktigt i mycket arbete kring idrottsplatsen och det var under många år. Han var till exempel kassör mellan 1957 och 1967, men hade långt innan engagerat sig. Hans sista engagemang som vi minns var att vi efter varje midsommarfest samlade ihop de söndriga träborden och sedan gjorde han ett helt utav två dåliga. Hade vi riktigt tur kunde det bli fem bord av fyra eftersom han alltid hade kvar reservdelar från tidigare år. Han syntes under lång tid i entrén på midsommarfesterna tills han till slut meddelade att ”det får nog vara, jag känner inte så många längre”. Att hjärtat ändå fanns i föreningen ända in i sin sista tid i livet bevisades av att han donerade en stor summa pengar till utbyggnaden av klubbstugan innan han avled.

Här är hans egen berättelse om sitt livs match, publicerad i föreningens jubileumskrift från 1948

Under min relativt korta tid som aktiv fotbollsspelare är det ganska svårt att leta fram någon så kallad stark match. Målvaktsarbetet är ju den svåraste sysslan i laget och många matcher kan avgöras genom tabbar och dylikt. Min bästa match i mitt tycke var en vänskapsmatch mot Vegeholms I. F. på deras egen plan. Vi spelade i ”Kullaserien” och Vegeholm i Skåneserien. Vegeholm hade ett bra lag med många goda skyttar och ett starkt försvar så några stora vinstchanser hade vi inte. Det blåste en orkanartad storm i planens längdriktning, men första halvlek hade vi fördel av detta och förskaffade oss en ledning med 3–0. Detta trodde vi ej skulle räcka till seger under andra halvlekens motvind. Hade jag haft lugnt under första halvleken blev det så mycket värre nu, de skotten som kom inom målställningen tog jag eller tippade till hörnor och de som gick över eller vid sidan om fick jag springa långa vägar att hämta. Vid utsparkarna gick bollen upp i en båge och kom tillbaka igen. Med tur och skickligt och med mina kamraters benägna bistånd lyckades vi hålla nollan och vinna matchen med 3–0.

Edvin Svensson.

Intervjun kommer från föreningens jubileumsskrift 1948

Jag har blivit ombedd att citera några minnen av min fotbollstid i Strövelstorps G. o. I. F. De skulle kunna bli många, då jag var med om många duster under de år jag spela med där. På den tiden hade domaren inte sådan respekt över spelarna som nu. Då vi skulle bort och spela, fick vi ofta köra omkring och samla upp spelare för att få ihop ett lag. Vi var med om att starta Ängelholmsortens Pokalturnering, i denna serie hade vi heta duster att utkämpa mot bl. a. Jonstorps I. F. och Munka-Ljungby I. F. Jag spelade för det mesta center, men mot Munka-Ljungby spelade jag höger ytter. Jag hade en bra back emot mig, fast han tog mig onödigt hårt ett par gånger, så jag ilskna till. Invid planens ena långsida stod en buske, jag kom springande med bollen, nämnda back kommer som en furie emot mig, nu tänkte jag här har jag min chans, han gjorde en riktig saltomortal i luften och hamnade i nämnda buske. Vid sidan om stod några tanter, då sa den ena ”Fi på den rälige toffelmakarepågen” som han gör! Vi vann matchen, de var de viktigaste. Mitt livs match var jag nog med om mot Väsby I. K. hemma i Strövelstorp. Väsby ledde serien som vi spelade i då. Jag hade varit på fest i Torlarps Furu på kvällen innan, när jag gick hem fick jag sällskap med köpman Albert Löfqvist, vi kom att prata om matchen, han mena att i morron får ni riktigt efter noter.

Vi ska vinna i morro sa ja. Vinner ni sa Löfqvist så bjuder jag kaffe på hela gänget. Jag tala om för grabbarna att i dag skall här spelas boll, och vinner vi blir det kaffefest. Vi vann matchen med 2–1 och jag fick själv ha den äran av det ena målet, och kaffe fick vi.

Annars fick man ta motgång som medgång, de var bara till å ta nya tag. Det var svårt ibland med ekonomien, men i vår kassör Gustav Nathell hade vi en s. k. riktigt bank som ordna allt vad vi behövde. Jag skulle kunna skriva om mycket annat, men nu får jag tacka för mig och önska lycka till för mina efterträdare.

John Lindén.

Intervjun kommer från föreningens jubileumsskrift 1948

Mitt intresse för fotbollsspelet väcktes redan under skoltiden, därför att ”sparka boll” var den dominerande leken på rasterna.

Efter slutad skolgång gick jag in som medlem i Strövelstorps G. o. I. F. för att där fortsätta med fotbollsspelandet.

Strövelstorps hade på den tiden ganska stora svårigheter med sitt lag vilket gjorde att jag ganska tidigt fick deltaga i föreningens matcher, trots att man var väl liten för sådana uppgifter, men energi och intresse fick uppväga vad som brast i övrigt. Min debut i A-laget gjorde jag som 16-åring i maj 1936 på bortaplan mot Vikens I. K. Det blev inte precist något ljust minne av debuten, ty vi förlorade med hela 16–0, men så var det också ett av seriens bästa lag som vi mötte.

Trots stark motvind första halvlek låg vi endast under med 3–0 i pausen. I andra halvlek blev det annat av och med jämna mellanrum gjorde Viken 13 mål, mot ett enda anfall från vår sida, vilket resulterade i ett lamt skott som målvakten utan större svårighet klarade av.

Det var ju inte precis roligt att debutera när det lyckades så dåligt, men allting har ju en övergång och i fortsättningen har det varit övervägande roliga minnen.

Bland matcher som jag särskilt minns är den mot Perstorps S. K. borta, då vi måste få minst oavgjort för att ro hem seriesegern. Det började bra och vi tog ledningen i första halvtid med 3–1. I andra halvlek däremot hade Perstorp övertaget, och reducerade till 3–2, men Nils Persson ökade vår ledning till 4–2 med ett verkligt praktmål, och sedan var det ingen tvekan om vart segern skulle gå, trots att jag i slutminuterna förorsakade oss en straff, som resulterade i mål varför slutresultatet blev 4–3 till oss, och därmed hade vi bärgat vår första serieseger.

Föreningen har ju ofta varit engagerad i kvalificeringsmatcher för högre serie, och av dessa vill jag nämna två, som jag håller för att vara de bästa matcher som A-laget gjort. Den första var mot B. K. Öresund våren 1942. Här segrade vi på bortaplan med 6–3 efter att söndagen förut ha förlorat hemma mot samma lag med 1–6.

Våren 1946 ”kvalade” vi så mot Vikens I. K. som vi på bortaplan besegrade med 3–1 efter en verkligt bra match där vi säkert alla överträffade oss själva. Jag måste nog också nämna en vänskapsmatch som sitter kvar i minnet. Våren 1945 besegrade vi HAIS hemma med 3–2 efter en i mitt tycke, mycket bra match.

Till sist vill jag uttala mina förhoppningar att det i fortsättningen skall gå bra för föreningen, och att kommande spelare ska föra föreningen färger högre upp i serietabellerna än vad jag och mina kamrater lyckats göra.

Gösta Persson.

Vi kan tycka att nutida matcher kan vara tuffa, men Verners berättelse från en av sina första A-lagsmatcher som 13-åring har en egen speciell historia.

Intervjun kommer från föreningens jubileumsskrift 1948

Mitt livs match.

Det är inte lätt, att bland de otaliga matcher, jag deltagit i, hitta någon speciell s. k. ”mitt livs match”, utan det har förr varit så, att varje match ägt tjusning och spänning, oavsett om matchen gått mot H. I. F. eller mot det enklaste byalaget.

Hur minns jag inte en av de första matcherna, jag som trettonåring fick deltaga i. Det var mot Munka Ljungby I. F. En fruktansvärd kampanda lades i dagen för att rädda Strövelstorps ära från ett katastrofnederlag. Att medlen för att vinna inte var så noga på den tiden, förstår man, när sådana kämpar som Einar Andersson tog bollen i famnen och sedan i bästa rugbystil rusade mot motståndarnas mål, med alla Munka Ljungbyspelarna plus en del av publiken efter sig. Sådana bagateller, som en och annan spark på benen eller sådana saker som ”offside”, angrepp på målvakten togs ingen hänsyn till. Domare fanns visserligen på planen för syns skull, någon rättelse av honom togs det inte från någondera sidan.

Vilken skillnad på fotbollsspel då och den vårdade fotboll, som numera spelas! Kampandan och energien fanns i lika stort mått, då som nu, och nog tror jag, att de ungdomar som nu bedriva fotbollsspelet, känner den underbara tjusning det finns i alla de olika moment, som ständigt framkommer i en match, kamratandan och tillfredsställelsen med sig själv, när någon svår sak med bollen lyckats. Dessa matcher efterlämna oförglömliga minnen från ungdomens dagar och skänker även tillit och självförtroende för en sund ungdom i kommande tider.

Verner Lindkvist.

Sture Löfqvist var en av initiativtagarna till föreningens bildande och är också den som suttit näst längst i styrelsen med 36 år, varav 22 år som ordförande mellan 1931-1933 och sedan 1940-1958.

Här kommer hans berättelse om sin livs match som är tagen från föreningens jubileumskrift från 1948.

När man spelat med i över hundra fotbollsmatcher är det ganska svårt att minnas den bästa, men bland de bättre är det särskilt en som jag var med om i Spannarp, den vill jag gärna kalla ”mitt livs match”.

Denna match spelade vi mot I. F. Salamis den 11/7 1934. Vi hade tidigare mötts åtta gånger, men Salamis hade icke lyckats besegra oss, men den här gången skulle Strövelstorp ha klå. Salamis spelade bra fotboll vid denna tid, kanske bättre än Strövelstorp. Vi hade fått ihop ett rätt bra lag, jag spelade högerback den gången och lyckades nära nog hundraprocentigt i allt vad jag företog mig, bland annat räddade jag vid flera tillfällen på själv mållinjen då målvakten var ur spel, vi vann matchen med 2–0. Efter den betan ville Salamis inte spela mer mot oss varför det dröjde hela fyra år innan vi möttes nästa gång.

Sture Löfqvist.

Det finns nu en festkommitté på närmare 20 personer, som jobbar för att föreningens 100-års jubileum ska bli något att minnas. Programmet ser enligt planerna ut så här

Fre 3/2 - Musikquiz i klubbstugan

Fre 3/3 - Musikquiz i klubbstugan

Lör 1/4 - 100 årscupen utomhusfotboll för 13-åringar

Sön 2/4 - 100 årscupen utomhusfotboll för 13-åringar

Lör 8/4 - Vi återstartar med försäljning av nybakade bullar på IP

13-14/5 - Fotbollens dag för alla ungdomslag på IP

17/5 - Hemmamatch för damlaget

18/5 - Hemmamatch för herrlaget med inbjudna gäster

20/5 - Fest med mat och dans för spelare/ledare/supportrar

19/8 - Sommarfest på IP

26-30/12 100-årscupen Futsalcup inomhus 

Varje vecka blir det en intervju med gamla och nya spelare från föreningens hundra år på hemsidan och facebook.

I varje match kommer en spelare i våra lag att spela med tröjnummer 100 och presenteras på hemsidan inför matchen

50/50 lotteri med ett förstapris på minst 10000 kronor

Så ser programmet ut i korthet.

Mer detaljer kring programpunkterna kommer inom kort.

Nu firar vi 100 år tillsammans under 2023

För att starta en fotbollsförening krävs en idrottsplats och pengar. Det kunde Nils Lindqvist, en av Strövelstorps grundare intyga då han berättade om Strövelstorps IF:s födelse.

Ett gäng grabbar från Strövelstorp och Ausås, som spelade fotboll på skolan fick för sig att starta en fotbollsförening, och för det behövdes en fotbollsplan. Förfrågan gick till Torlarp, som kunde bistå med en bit jord för 75 kronor. Men hur skulle dessa pojkar få tag på pengar?

Initiativtagarna Sture Löfqvist och Nils Lindqvist samlade ihop några killar och tjejer och gick under valborgsmässoafton 1923 runt bland husen och sjöng vårsånger. På detta vis fick man ihop 50 kronor och sedan fick de som ville vara med i föreningen betala en krona var och därmed hade man fått tag på pengar till arrendet det första året. Den 20 maj bildades så Strövelstorp Idrottsförening, SIF.

Under de första åren spelades mest träningsmatcher, men det fanns även en liten serie där Vegeholm, Jonstorp, Förslöv och Munka Ljungby deltog. Till bortamatcherna åkte laget på flaket till en lastbil som ägdes av Willy Lindqvist, där spelarna själva betalade vardera 1,50 kronor per resa. Lastbilen användes även under de utflykter som spelarna företog sig med sina flickvänner en gång om året. För att få in pengar till idrottsföreningen hyrdes Torlarps Furu en lördag och söndag för dans, vilket inbringade hela 800 kronor. Detta möjliggjorde inköp av tröjor och EN ny fotboll.

Grundaren, Nils Lindqvist, spelade mest vänster halvback, men användes även i mål. Han var aktiv under tio års tid, som spelare, men var aldrig engagerad i styrelsen,

Den match som Nils minns mest är en bortamatch mot Munka Ljungby, där SIF tidigare hade vunnit lite överraskande och därför skulle "få igen" utav Munka. Men efter en riktig kämpamatch hade SIF åter vunnit med 3-1 till Munkas förtret.

Nils kunde också berätta om sina lagkamrater där han speciellt nämnde den hypersnabbe högeryttern Sture Löfqvist, som var svårstoppad för motståndarna. Sture var också den store eldsjälen i klubben och han la ner mycket arbete. Ragnar Olsson var en hårdskjutande forward, som en gång fick till ett så hårt skott att målvakten stukade handen och därefter vägrade att ta hans skott mer. Nils hade många roliga minnen från sin fotbollskarriär, men var besviken på en sak.

- Det kvittade hur mycket vi träna och låg i, det kom aldrig några italienare till Strövelstorp för att värva oss.

---------------------------------------------------

Ovanstående intervju gjordes hemma hos Nils Lindqvist vintern 1990/91 utav Mats Westman och Jonas Hammarlund. Den 4 oktober 1991 avled Nils 89 år gammal.