SGIF 100 år intervjuer

Under föreningens tidiga verksamhet, så fanns Gång med på programmet. I jubileumsskriften från 1948 berättar Sture Löfqvist om dess start och slut.

Gångsporten var under några år mycket populär i Strövelstorp. Föreningen stod också som anordnare av flera stora gångtävlingar med deltagare från hela nordvästra Skåne. Bland föreningens egna gångare märktes främst:

I seniorklassen: John Lindén och Helge Ahlberg

I juniorklassen: Rune Bengtsson, Åke Wemmert och Erik Eriksson

I damklassen: Doris Andersson och Hanna Jeppsson

Bland oldboys var Kjell Olsson oslagbar här i dessa trakter.

Föreningens första gångtävling anordnades söndagen den 20 mars 1932 med deltagare endast från Strövelstorp. 45 stycken ställde upp, segrare i de olika klasserna:

Seniorer: Gotthard Wiktor

Juniorer: Erik Eriksson

Damer: Doris Andersson

Oldboys: Kjell Olsson

År 1933 avhölls den andra tävlingen, nu hade även andra föreningar inbjudits varför startlistan upptog 66 namn. Strövelstorp dominerade tävlingen och vann samtliga klasser, John Lindén segrade i seniorklassen, Erik Eriksson i junior och Doris Andersson i damklassen, i oldboysklassen segrade även denna gång Kjell Olsson. Föreningens medlemmar deltog flitigt i gångtävlingar på andra orter och placerade sig ofta främst i prislistorna. Efter några år slappnade intresset för gångsport, men under de första krigsåren blev det åter fart på gångarna, då Gångförbundet anordnade sin stora tävling ”Riksmarschen”. I denna tävling utdelades marschmärke i brons, silver och guld. Medlemmarna mötte upp i stort antal och hundratals marschmärke har erhållits som lön för mödan. Gångtävling är numera en sällsynt företeelse och bedrives endast i större städer där en liten skara, så kallad elit, ännu fortsätter.

Den 20 maj fyller Strövelstorps GIF 100 år. Detta kommer att firas med en stor fest på idrottsplatsen på lördag, samtidigt som torsdagen blir en fullspäckad dag i fotbollens tecken där både dam- och herrlaget spelar viktiga matcher i respektive serie.

Inför detta historiska jubileum har vi tagit ett snack med vår ordförande Mikael Olsson. Han ser fram emot en minnesvärd vecka och ett händelserikt år.

– Vi har gjort ett jättejobb runt det här för att det ska bli ett bestående minne för alla inom klubben. Det har krävts många goda insatser. Vi har folk som kan jobba tillsammans och blir ett bra lag. Det finns ett engagemang, en kärlek och ett hjärta i klubben. Och många idéer som vi vill ta vara på även i framtiden. Det uppskattar jag, säger han.

100-årsjubileumet innefattar flera höjdpunkter under hela året. I mars genomförde föreningen 100-årscupen för ungdomslagen och den 19 augusti är det sommarfest på idrottsplatsen. Dessutom vandrar en tröja med nummer 100 genom alla lag.

De senaste veckorna har ideella krafter hjälpt till att rusta upp anläggningen genom bland annat ogräsrensning och målning.

– Själva 100-årsfesten har vi ett antal jubileumssponsorer till som får lite exponering både på hemsidan och med en skylt på IP. Det är vi också glada för.

– Ekonomiskt drar det ju pengar, men det får kosta för nu satsar vi på det här. Vi har avsatt medel eftersom det är once in a lifetime.

Mikael kom till Strövelstorp 2010 i samband med att hans äldste son Albin började spela i föreningen. Kort därefter fick han frågan från styrelsen om han ville engagera sig, vilket slutade med att han blev suppleant.

Sju år senare övertog han ordförandeklubban när Anders Källström valde att kliva åt sidan.

– Jag gillar småklubbskänslan och engagemanget. Alla människor som har ett gott hjärta och verkligen vill någonting. Man får ge, men får mycket tillbaka.

Ett beslut han är särskilt nöjd med under sin tid är att det kommit in unga, engagerade och duktiga personer i styrelsen.

– Det är vitaliserande och skapar en bra och stark gruppdynamik.

Som ordförande ansvarar Mikael för mycket av det som sker utanför planen. Men självklart är idrottsintresset en väldigt stor drivkraft.

– Jag gillar fotboll och är resultatdriven. Jag vill verkligen att vi ska vinna matcher även om vi spelar i division 6 och 4.

– Jag gillar att vara en del av hela fotbollssektionen och ta del av verksamheten med ledare och spelare. Sen tycker jag det är stimulerande och viktigt att jobba nära andra funktioner som finns i föreningen. Det ger mig en god känsla och energi.

Mikael spelade själv division 5- och 6-fotboll i Viken i ung ålder. Senare var han även aktiv inom korpen. Hans bästa SGIF-minnen är herrlagets serieseger 2021 samt damlagets seriesegrar 2017 och 2019. Han kommer inte heller glömma VM-arrangemanget på midsommardag 2018, då Sverige–Tyskland visades på storbildsskärm i tält på A-planen.

På den sportsliga sidan hoppas och tror Mikael att både herrlaget och damlaget kan vinna sina serier under 2023. Föreningen har också andra målsättningar framför sig.

– Framför allt är det väldigt viktigt för oss att vara en funktion i samhället. Vi gör samhällsnytta och tar hand om ungdomar i alla åldrar. Det ska vi verkligen uppmärksamma och uppskatta.

– Det är jätteviktigt för oss att underifrån få in nya spelare i föreningen. Vi har ett åldersglapp som är ett bekymmer, framför allt på damsidan. Där måste vi jobba hårt för att fylla den luckan. Det är nog den viktigaste biten vi har, att fylla på hela tiden för fortlevnadens skull.

Under 30-talet och 40-talet så var även friidrotten väldigt aktivt inom Strövelstorps GIF:s verksamhet. Knut Svensson summerade de första 15 åren i sin berättelse i 25-års skriften

Att vid ett jubileum i en idrottsförening skriva om sina bästa idrottsminnen är ingen lätt sak, åtminstone inte när man som jag, endast har glada och ljusa minnen från min tid som medlem i SGOIF. Jag skall i alla fall försöka att med några rader tala om några data och minnen från den allmänna idrotten i Strövelstorp. När föreningen var 10 år alltså år 1933 var vi några stycken som tyckte att vi vid sidan av fotbollen även skulle ha allmän idrott på programmet. Det blev även årsmötets beslut och ett idrottsutskott tillsattes som skulle ha hand om frågan. Idrottsplatsen var ju i avsaknad av både löparbanor och annat för idrott nödvändigt, men med friskt humör grep vi oss verket an och träningen påbörjades i juni månad. Några resultat att tala om uppnåddes naturligtvis ej men intresset var stort och ett15-tal medlemmar sprang, hoppade och kastade med liv och lust. Ett resultat som jag inte kan underlåta att nämna var Sture Löfqvist 800 m på tiden 2 min 12 sek, ett utmärkt resultat om man tänker på att tiden nåddes på en gräsvall. Detta resultat står sig ännu.

Det första årets bästa idrottsmän var bland seniorerna Sture Löfqvist som vid klubbmästerskapen erövrade 6 klubbmästerskap, samt Rune Bengtsson som vann samtliga juniorgrenar. 1934 var föreningen färdig för sin första klubbmatch. Det var Starby I.F som var motståndare och tävlingen utkämpades den 10 juni på Strövelstorps Idrottsplats. SGOIF segrade med 61 poäng mot 52 Starby och bland resultaten kan nämnas Axel Törngrens seger i både höjd och trestegshopp. Starby ville emellertid ha revansch och den 1 juli var vi i Starby och tävlade. Vi vann igen denna gång med 92 poäng mot 72 trots att vi endast segrade i diskus genom Knut Persson och höjdhopp genom Knut Svensson. En trevlig episod vill jag nämna från denna tävling. Starby hade även inbjudit SGOIF:s fotbollslag till match, men endast ett par fotbollsspelare hade kommit tillstädes. Nåja, ingen rädder här tänkte idrottarna, vi får väl hoppa in och utfylla luckorna i laget. Inga fotbollskängor hade vi med oss, men det går ju även att spela boll med gymnastikskor och SGOIF ställde alltså upp med 4 spelare i kängor och de övriga 7 med gymnastikskor. Axel Törngren skulle vakta målet och det gjorde han så pass bra att vi vann matchen med 2 mål mot 0. Törngren var i sitt livs form och tog allt, bland annat en boll mittemellan fötterna på honom men i blotta förskräckelsen satte han sig och hade turen att sätta sig på bollen, varför även det tillfället klarades.

1935 blev den nuvarande idrottsplatsen färdig och vi hade nu både löparbanor och hopp- och kastgropar så vi kunde träna lite mer rationellt. Vid ett sammanträde med Starby IF, IF Salamis och SGOIF beslöts att ett gemensamt vandringspris skulle uppsättas till tävlan mellan ovannämnda föreningar. Den 21 juli gick den första tävlingen om vandringspriset. Strövelstorp segrade med 42,5 poäng mot 39 för Starby och 23,5 för Salamis. Hugo Nilsson segrade i stavhopp och kulstötning och Axel Törngren i längdhopp. Vid den andra tävlingen i Spannarp segrade Starby med 46 poäng mot 43 för SGOIF varför endast en halv poäng skiljde inför sista tävlingen. Axel Törngren segrade i trestegshopp och Åke Andersson blev andre man i både i spjut och trestegshopp. Vi väntade nu att Starby skulle segra i sista tävlingen och därmed för året, samt taga första inteckningen i vandringspriset. De grenar som återstod var Starbys verkliga poänggrenar, men vi tog fram vikingahumöret och när tävlingen var slut hade vi segrat med 47,5 poäng mot Salamis 30,5 och Starby 26. Vi hade därmed tagit den första inteckningen i vandringspriset. De idrottsmän, som den gången förde SGOIF till seger var Åke Andersson med 10 poäng, Hugo Nilsson 6 och Einar Persson 4, dessa tre jämte Torsten Jonsson segrade även i stafett 4x100 meter. Knut Svensson 4 poäng, Axel Törngren 4, Lennart Johansson 5 och Åke Wemmert 3 poäng. Sture Löfqvist, Erik Nilsson, Axel Törngren och Knut Svensson tog därjämte andra pris i stafett 4x100 m. Det var den största segern hittills och idrotten hade nått sin höjdpunkt. En del av de största poängplockarna började bliva till åren och juniorerna var ännu inte riktigt färdiga. Resultaten året efter blev också sämre och i samtliga tre tävlingar om vandringspriset fick SGOIF stryk och Starby tog hem vandringspriset. Den bäste det året var Einar Persson som med aldrig svikande intresse ställde upp och tävlade för föreningen. 1937 gick det åter framåt och SGOIF placerade sig som tvåa i tävlingen om vandringspriset. Starby vann sin andra inteckning och de bästa det året blev Torsten Jonsson och Gösta Persson. År 1938 gick idrotten ytterligare framåt. Vandringspriset förlorades visserligen till Starby, som för alltid lade beslag på desamma men i den tredje tävlingen lyckades SGOIF vinna och tog därmed revansch för de sista årens nederlag, Under 1939 höllos endast en del tävlingar inom klubben och så kom ju kriget som genom inkallelser och beredskap satte punkt för fortsatt tävling mot andra föreningar. Klubbmästerskap höllos emellertid och intresset hölls något så när uppe ända till 1944 då föreningens sista klubbmästerskap hölls. Bland föreningens medlemmar finns emellertid några goda idrottsmän och kanske vi ännu en gång kan få se SGOIF:s friidrottare i tävlan mot andra föreningars representanter. Det var i korta drag några data och minne från min tid med allmänna idrotten i SGOIF.

/Knut Svensson    

Strövelstorp GoIF:s klubbrekord i friidrott per 1948 (vid 25-års jubileumet)

Löpning 60 meter: Torsten Jonsson 7,2 sekunder (1937)

Löpning 100 meter: Torsten Jonsson 11,9 sekunder (1937)

Löpning 200 meter: Sune Hammarlund 25,9 sekunder (1943)

Löpning 400 meter: Gösta Persson 58,2 sekunder (1938)

Löpning 800 meter: Sture Löfqvist 2 minuter 12 sekunder (1933)

Löpning 1000 meter: Åke Karlsson 2 minuter 56 sekunder (1937)

Löpning 1500 meter: Åke Karlsson 4 minuter 37,7 sekunder (1937)

Löpning 3000 meter: Åke Karlsson 10 minuter 17,6 sekunder (1936)

Längdhopp: Gösta Persson 5,72 meter (1937)

Mellanhopp: Sune Hammarlund 2,98 meter (1937)

Längdhopp utan ansats: Bertil Jönsson 2,76 meter (1942)

Höjdhopp: Arne Cedervall: 1,56 meter (1938)

Höjdhopp utan ansats: Nils Lindeborg 1,33 meter (1931)

Stavhopp: Olle Dahlman 3.15 meter (1946)

Trestegshopp: Axel Törngren 12,24 meter (1935)

Kulstötning: Orvar Carlsson 9,87 meter (1934)

Diskuskastning: Sven Månsson 32,39 meter (1934)

Spjutkastning: Åke Hammarlund 55,24 meter (1947)

Handgranatkastning: Sune Hammarlund 69,27 meter (1944)

Stafett 4x100 meter: Torsten Jonsson, Hugo Nilsson, Åke Andersson och Einar Persson 50,05 sekunder (1935)

Stafett 1000 meter: Torsten Jonsson. Arne Cedervall, Gösta Persson och Åke Karlsson 2 minuter 18,2 sekunder (1938)

Under måndagskvällen är det dags för herrlaget att spela premiär i division 6 borta mot Össjö. Inför matchen bjuder vi på en presentation av vår tränare Göran Lendrén, som coachat A-laget sedan 2019 och har många år som ungdomsledare i bagaget.

Göran tillbringade största delen av sin egen fotbollskarriär i Hasslarps BK där han fick sitt första medlemskort 1970. På den tiden kostade medlemsavgiften bara tre kronor. Redan i unga år kom han med i A-laget. Då låg Hasslarp sist i division 6, men den nya stommen bestående av spelare födda 1962, 1963 och 1964 var en bra generation. Göran beskriver sig själv som ett rivjärn på mittfältet. Vid 40 års ålder la han skorna på hyllan och då hade han spelat nästan 900 matcher för klubben.

2009 frågade Fredrik Hallberg om Göran var sugen på att träna Strövelstorps P00-lag tillsammans med honom. Det blev början på en lång sejour som ungdomsledare i föreningen. Tillsammans med Anders Rönström ledde Göran P99/00-laget fram till 2014.

Minnena från den här tiden är många. ”Man hade kunnat skriva en halv bok”, säger Göran och nämner alla träningsläger, pokaler vi vunnit och inte minst cuperna i Lenhovda och Halmstad. Flera av spelarna från det laget är i dag viktiga pjäser i A-laget.

2015 blev Göran tränare för Salamis seniorlag. Efter fyra år där återvände han till Strövelstorp i samma roll. 2021 var ett fantastiskt år för herrlaget som slutade med serieseger efter en dramatisk avslutningsmatch hemma mot Jonstorp.

– Det coola var att vi låg fyra i tabellen när vi började hösten. Det återstod sex omgångar och vi behövde gå rent. Jonstorpsmatchen, när Olof hängde dit den i slutminuterna… Det var sådan glädje att man inte visste var man skulle ta vägen. Vi skrev historia. Det är något jag aldrig kommer att glömma, säger Göran.

Sejouren i division 5 året därpå blev en missräkning och slutade med nedflyttning. Förväntningarna inför årets säsong är därför glasklara.

– Givetvis går vi för att vinna. Vi ställde till det på våren i fjol, men gjorde en okej höst. Vi har inget annat mål än att gå upp i femma, men jobbet måste göras.

Det roligaste med att vara tränare är den sociala biten, tycker Göran.

– Strövelstorp är en bra och familjär förening. Jag trivs med omgivningen och det är trevligt folk. Sen älskar jag ju fotboll och har hållit på med det i hela mitt liv. Jag brukar säga att bollen är världens roligaste leksak.

Vad är det svåraste med att vara tränare?

– Det är nog att spelare 12-20 ska vara motiverade och förstå att de är minst lika, om inte mer, viktiga som startsspelarna. Finns inte de har vi inget lag. Det gäller att ta spelarna på rätt sätt och att anpassa sitt ledarskap efter varje person.

Vad ser du mest fram emot den här säsongen?

– Seriesegern i oktober med en jättefest på IP. Eftersom det är 100-årsjubileum vore det härligt om både herrlaget och damlaget kunde vara med och slåss om seriesegern.

Intervjun gjord av Sebastan Rönström i mitten av april 2023

Texten kommer från SGIF-bladet hösten 1996.

Strövelstorps tredje hedersmedlem Gösta Göthe avled 1996 i en ålder av 80 år. Gösta var under 20-25 års tid föreningens allt-i-allo. Han var på idrottsplatsen i det närmaste varje dag, kom först och gick sist. Han städade, skötte tvätten, kritade planen och klippte gräsmattan endast med hjälp av en handgräsklippare minst en gång i veckan. När det var träning kom han först dit för att sätta i gång fotogenkaminen, så att spelarna fick varmvatten att duscha i. Läsken hade han med på pakethållaren, när han cyklade från Hasslarp, så att grabbarna hade något att dricka efter träningarna. När Gösta fyllde 50 år 1966 fick han en cykel i present av spelarna och ledarna, för att underlätta cykelfärderna. Hans egna karriär var mer blygsam. I den tillgängliga statistiken finns han inte med bland de som gjort mer än 100 matcher. Han var B-lagsledare i många år och det var också det laget han värnade mest om. Under de jobbiga åren på 60-talet var det Gösta som höll ihop föreningen och enligt många var det hans förtjänst att Strövelstorp över huvudtaget hade seniorlag under dessa åren. För många blev han en far, hade någon problem så hjälpte Gösta till med att lösa dem. I mitten av 70-talet drog sig Gösta tillbaka, men minnet av hans insatser fanns kvar länge i föreningen.

Sune Hammarlund var föreningen tolfte hedersmedlem. Sune avled 2016 94 år gammal. Här nedan berättar han själv om sitt livs match i Strövelstorps tröja. Berättelse kommer från föreningens jubileumsskrift 1948.

Den match jag vill sätta främst, av vilka jag avverkat för Strövelstorps G. o. I. F. hittills är kvalmatchen mot Vikens I. K. den 2 juni 1946. Det var en match som hade stor betydelse, det gällde uppflyttning till en högre serie, och vi voro nog litet nervösa till mans inför uppgiften. Men det var inte den första kvalmatchen för de flesta av oss. Vi hade blivit så lottade, att vi skulle spela borta först, vilket vi innan matchen, ej tyckte var så lyckat.

Vi kommo i alla fall till Viken beredda på att kämpa för hela slanten, vilket vi även gjorde. Laget var för dagen ordinarie (efter vad jag minns) och vädret var vackert, om man bortser från den starka blåsten, som strök längs planen. Vi satte från början upp högsta fart trots motvind, men det dröjde en kvart innan det blev något i målväg och det var vi som tog ledningen. Jag gjorde ett sologenombrott och satte målvakten ur spel med ett praktskott i nättaket. Sedan gick det betydligt lättare att spela och efter en halvtimmas spel var det färdigt för ett nytt mål i hemmaburen. Vi hade hörna från vänster, vilken lades upp perfekt och jag mötte den med en nick och placerade den i målvaktens högra hörn och så var ledningen 2–0. Glädjen var stor och vi hade all orsak att vara glada, men matchen var ej slut, bara första halvlek som slutade 2–0.

I halvlek diskuterades livligt hur vi skulle kunna behålla ledningen, men vi hoppades på det bästa.

Och så satte vi igång med den avgörande halvleken med bra fart från båda sidor. Det dröjde en tjugo minuter innan det blev något i målväg, även denna gång var det vi som åstadkom detta. Vi lade upp hörnan från höger, som jag nickade i vänstra målhörnet och så var det en 3–0-ledning och jag hade därmed fullbordat ett hat-trick.

Tio minuter före slut gjorde Viken sitt tröstmål, ett vackert långskott av högerinnern, och ställningen var 3–1, vilket stod sig tiden ut.

Jag för min del får säga, att det var en sådan dag då allt lyckades. Men vad också spelade in, jag kanske skulle nämna i detta sammanhang, det har ej med fotboll att göra men i alla fall. Det var på tisdagskvällen innan vi skulle till Viken då jag fick sällskap med en liten flicka till Strövelstorp. Vi råkade då tala om matchen och hon lovade mig då en kyss, om jag gjorde tre mål. Behöver jag tillägga mer, att man skall ej lova mer, än man kan hålla.

Men huvudsaken var att matchen vanns. Även returmatchen i Strövelstorp vanns (2–1) och därmed var vi klara för Skåneserien div. II och det var till att gå in för nya svårare uppgifter. Och med gott kamratskap och god kamratanda kommer man långt och ett gott resultat kan ernås.

Hasslarp i april 1948.
Sune Hammarlund.

Från SGIF-bladet hösten 1997 fortsätter vi hans historia i samband med att han fyllde 75 år efter en intervju gjord av Mats Westman.

Den 14 augusti fyllde Sune Hammarlund 75 år, Sune var under 40- och 50-talet Strövelstorps största målskytt och han har fortfarande rekordet, som föreningens genom tiderna största målgörare med hela 625 mål på sina 540 matcher. När Sune började spela fotboll 1938, hade klubben endast ett A-lag och det var i det, som han premiärspelade som 15-åring mot Öresund i Höganäs. Sune var väldigt framfusig i straffområdet, och var även mycket farlig i huvudspelet, vilket gjorde honom till en fruktad motståndare. Hans målrekord är elva mål i följd i en match mot Starby, som vanns med 13-0, och en match som han speciellt minns är mot Våxtorp, där man från underläge med 1-2 vände till en solklar seger med 17-2. Ryktet om Sunes målfarlighet spreds i trakten och 1946 blev Sune värvad till Helsingborgs IF, där han spelade en säsong. Det blev mest B-lagsmatcher, men även fyra A-lagsmatcher, då han spelade tillsammans med Kalle ”Rio-Kalle” Svensson, Malte Mårtensson och Sven-Ove Svensson. Han fick även gjort ett mål i A-laget mot B1903, på idrottsparken i Köpenhamn, som vanns med 4-1. Efter det året kom han tillbaka till Strövelstorp, och ett par år senare började SGIF:s storhetstid. Säsongen 50/51 vann laget division 2, för att året efter åka ur ettan igen, för att säsongen 1953/54 åter gå upp i Skåneserien div 1 igen, ungefär jämställd med dagens division tre. Att man lyckades så bra i början på 50-talet berodde enligt Sune på att man under en sjuårstid i stort sett spelade med samma lag, vilket skapade en otrolig lagmoral och kämpaanda. Som avslutning på denna framgångsrika period vann laget NST-cupen 1957, då man finalslog Örkelljunga med 4-1.

På bilden nedan ser vi laget mot Härryda 1952. Övre raden: Nils Andersson, Sven Morin, Sune Hammarlund, Alvar Ljungkvist, Åke Hammarlund, Sune Löfqvist. Nedre raden: Kjell Persson, Nils Gustavsson, Diwan, Ingvar Gustavsson, Gunnar Persson

Seriesegrarna 1946 efter match mot Kvidinge 9-0. Övre raden: G Persson, N Persson, O. Dahlman, S Hammarlund, H Olsson, N Gustavsson, B Hedström, K Hammarlund. Nedre raden: B Jönsson, O Nilsson, Å Hammarlund, B Ljungberg, S Ljungberg

Berättelse kommer från föreningens jubileumsskrft 1948

Mitt livs match

Av de matcher jag spelat för Strövelstorps Gif, och den som jag tycker har varit trevligast, är kvalmatchen mot Viken.

Första kvalmatchen spelades i Viken, där vi vunno med 3–1. Söndagen den 2 juni 1946 skulle den andra kvalmatchen spelas på Strövelstorps idrottsplats. Den stora dagen kom med strålande sol och nytt publikrekord noterades, inte mindre än 430 personer räknades in.

När vi sprungo ut på planen kände vi oss ganska nervösa, ty vi visste vilken betydelse utgången av matchen hade. Att nervositeten inte lade sig när Viken gjorde 1–0 efter 2 minuters spel säger sig själv. Men det hela ordnade sig till slut och vi vann matchen med 2–1. Därmed hade vi kvalificerat oss till div. II.

Att jag särskilt kommer ihåg denna match beror nog på att jag räddade ett s. k. ”givet mål”. Det var på en hörna. Jag hade placerat mig vid den ena målstolpen och en Vikenspelare nickade mot mål, men jag hade turen att kunna skalla bort bollen. Efter matchen kom den där räddningen på tal, men ”Johan” tyckte, att det var bara som det skulle så vara, ty där hade jag min plats. Och jag håller med Johan. Den enskildes prestationer skall inte framhållas framför de andras, ty i fotboll är det den förenade kraften som är avgörande.

Olle Dahlman.

Intervjun kommer från jubileumsskriften 1948

Mitt livs match

Den match jag särskilt vill framhålla är den mot Hais, Hälsingborg, på Olympias lilla plan 1945. Hemmalaget var storfavoriter, eftersom de spelade två serier över oss, men vi bjöd på gott motstånd och nådde ett hedersamt resultat, 2–5.

Vi voro alla i högsta trim, ty vi hade tränat under Albin Dahls ledning, och denne är en som fordrar mycket av sina adepter.

Centern i hemmalaget var en målfarlig herre, varför jag hade en svår uppgift att hålla honom i schack, vilket lyckades bra.

Matchen spelades i högt tempo. Eftersom vi spelade hälsingborgskt, blev min plats som centerhalv hårt belastad, och jag var också slut samtidigt med matchen.

I fotboll gäller det att alla gör sitt bästa för att laget skall nå ett gott resultat. För detta fordras gott kamratskap och god sammanhållning, vilket enligt mitt förmenande är förhållandet inom min klubb. Detta hoppas jag skall fortsätta allt framgent.

Nils Gustavsson.

Texten kommer från jubileumsskriften 1948

Jag skall i några korta rader försöka draga fram ett av mina trevligaste fotbollsminnen. Detta kan man säga hade en riktigt festlig inramning. Vi hade vunnit Skåneserien, div. III, efter en mycket stark avslutningsmatch i Perstorp med 4–3. I de nu efterföljande kvalmatcherna skulle vi möta B. K. Öresund, Höganäs och fick den fördelen att spela hemma först. Detta till trots förlorade vi med 6–1, därför var det inte någon som trodde på oss i en returmatch i Höganäs. Det är nu denna match jag vill beskriva.

Laget var som vanligt men vår trogna publik som var med oss varje gång, svek denna gång. Våra motståndare hade tagit ut vinsten i förväg, för den saken trodde man allmänt var klar. Men ödet ville annorlunda som man säger. Efter en stark inledning ledde vi med 2–0, men detta jämnades dock av hemmalaget 2–2. Sedan kom vi igång på allvar och gjorde 5–2 innan halvtidssignalen ljöd. I pausen undrade man allmänt vad som var meningen, skulle det stronga hemmalaget få sig en ”omgång” det som ingen vågat hoppas innan vi började. Så kom vi igång igen. Vi fick göra ett par omplaceringar i laget när vi fick vår centerback skadad och fick linka vänsterytter. Hemmalaget gjorde 5–3. Nu skulle det komma. Men nej, vi satte till alla klutar och kunde hålla undan bollen från den farliga zonen, vårt mål. När så Sune från 1 meters håll höll på att skjuta sönder målnätet och gjorde 6–3 var saken klar. Detta blev också slutresultatet och målen fördelades broderligt på oss tre bröder Hammarlund. Gissa att det var en allmän glädjedag när vi kom hem.

Detta var en riktig stormatch laget gjorde då. En match där var man offrade sig in i det sista och där kamplust och kamratskap gav resultat. Som slut kan nämnas att i tredje avgörande matchen förlorade vi med 4–0, men blev ändå uppflyttade i en högre serie.

Karl Hammarlund.

Edvin Svensson är klubbens första hedersmedlem och även om han inte spelade så mycket matcher så var han delaktigt i mycket arbete kring idrottsplatsen och det var under många år. Han var till exempel kassör mellan 1957 och 1967, men hade långt innan engagerat sig. Hans sista engagemang som vi minns var att vi efter varje midsommarfest samlade ihop de söndriga träborden och sedan gjorde han ett helt utav två dåliga. Hade vi riktigt tur kunde det bli fem bord av fyra eftersom han alltid hade kvar reservdelar från tidigare år. Han syntes under lång tid i entrén på midsommarfesterna tills han till slut meddelade att ”det får nog vara, jag känner inte så många längre”. Att hjärtat ändå fanns i föreningen ända in i sin sista tid i livet bevisades av att han donerade en stor summa pengar till utbyggnaden av klubbstugan innan han avled.

Här är hans egen berättelse om sitt livs match, publicerad i föreningens jubileumskrift från 1948

Under min relativt korta tid som aktiv fotbollsspelare är det ganska svårt att leta fram någon så kallad stark match. Målvaktsarbetet är ju den svåraste sysslan i laget och många matcher kan avgöras genom tabbar och dylikt. Min bästa match i mitt tycke var en vänskapsmatch mot Vegeholms I. F. på deras egen plan. Vi spelade i ”Kullaserien” och Vegeholm i Skåneserien. Vegeholm hade ett bra lag med många goda skyttar och ett starkt försvar så några stora vinstchanser hade vi inte. Det blåste en orkanartad storm i planens längdriktning, men första halvlek hade vi fördel av detta och förskaffade oss en ledning med 3–0. Detta trodde vi ej skulle räcka till seger under andra halvlekens motvind. Hade jag haft lugnt under första halvleken blev det så mycket värre nu, de skotten som kom inom målställningen tog jag eller tippade till hörnor och de som gick över eller vid sidan om fick jag springa långa vägar att hämta. Vid utsparkarna gick bollen upp i en båge och kom tillbaka igen. Med tur och skickligt och med mina kamraters benägna bistånd lyckades vi hålla nollan och vinna matchen med 3–0.

Edvin Svensson.

Intervjun kommer från föreningens jubileumsskrift 1948

Jag har blivit ombedd att citera några minnen av min fotbollstid i Strövelstorps G. o. I. F. De skulle kunna bli många, då jag var med om många duster under de år jag spela med där. På den tiden hade domaren inte sådan respekt över spelarna som nu. Då vi skulle bort och spela, fick vi ofta köra omkring och samla upp spelare för att få ihop ett lag. Vi var med om att starta Ängelholmsortens Pokalturnering, i denna serie hade vi heta duster att utkämpa mot bl. a. Jonstorps I. F. och Munka-Ljungby I. F. Jag spelade för det mesta center, men mot Munka-Ljungby spelade jag höger ytter. Jag hade en bra back emot mig, fast han tog mig onödigt hårt ett par gånger, så jag ilskna till. Invid planens ena långsida stod en buske, jag kom springande med bollen, nämnda back kommer som en furie emot mig, nu tänkte jag här har jag min chans, han gjorde en riktig saltomortal i luften och hamnade i nämnda buske. Vid sidan om stod några tanter, då sa den ena ”Fi på den rälige toffelmakarepågen” som han gör! Vi vann matchen, de var de viktigaste. Mitt livs match var jag nog med om mot Väsby I. K. hemma i Strövelstorp. Väsby ledde serien som vi spelade i då. Jag hade varit på fest i Torlarps Furu på kvällen innan, när jag gick hem fick jag sällskap med köpman Albert Löfqvist, vi kom att prata om matchen, han mena att i morron får ni riktigt efter noter.

Vi ska vinna i morro sa ja. Vinner ni sa Löfqvist så bjuder jag kaffe på hela gänget. Jag tala om för grabbarna att i dag skall här spelas boll, och vinner vi blir det kaffefest. Vi vann matchen med 2–1 och jag fick själv ha den äran av det ena målet, och kaffe fick vi.

Annars fick man ta motgång som medgång, de var bara till å ta nya tag. Det var svårt ibland med ekonomien, men i vår kassör Gustav Nathell hade vi en s. k. riktigt bank som ordna allt vad vi behövde. Jag skulle kunna skriva om mycket annat, men nu får jag tacka för mig och önska lycka till för mina efterträdare.

John Lindén.

Intervjun kommer från föreningens jubileumsskrift 1948

Mitt intresse för fotbollsspelet väcktes redan under skoltiden, därför att ”sparka boll” var den dominerande leken på rasterna.

Efter slutad skolgång gick jag in som medlem i Strövelstorps G. o. I. F. för att där fortsätta med fotbollsspelandet.

Strövelstorps hade på den tiden ganska stora svårigheter med sitt lag vilket gjorde att jag ganska tidigt fick deltaga i föreningens matcher, trots att man var väl liten för sådana uppgifter, men energi och intresse fick uppväga vad som brast i övrigt. Min debut i A-laget gjorde jag som 16-åring i maj 1936 på bortaplan mot Vikens I. K. Det blev inte precist något ljust minne av debuten, ty vi förlorade med hela 16–0, men så var det också ett av seriens bästa lag som vi mötte.

Trots stark motvind första halvlek låg vi endast under med 3–0 i pausen. I andra halvlek blev det annat av och med jämna mellanrum gjorde Viken 13 mål, mot ett enda anfall från vår sida, vilket resulterade i ett lamt skott som målvakten utan större svårighet klarade av.

Det var ju inte precis roligt att debutera när det lyckades så dåligt, men allting har ju en övergång och i fortsättningen har det varit övervägande roliga minnen.

Bland matcher som jag särskilt minns är den mot Perstorps S. K. borta, då vi måste få minst oavgjort för att ro hem seriesegern. Det började bra och vi tog ledningen i första halvtid med 3–1. I andra halvlek däremot hade Perstorp övertaget, och reducerade till 3–2, men Nils Persson ökade vår ledning till 4–2 med ett verkligt praktmål, och sedan var det ingen tvekan om vart segern skulle gå, trots att jag i slutminuterna förorsakade oss en straff, som resulterade i mål varför slutresultatet blev 4–3 till oss, och därmed hade vi bärgat vår första serieseger.

Föreningen har ju ofta varit engagerad i kvalificeringsmatcher för högre serie, och av dessa vill jag nämna två, som jag håller för att vara de bästa matcher som A-laget gjort. Den första var mot B. K. Öresund våren 1942. Här segrade vi på bortaplan med 6–3 efter att söndagen förut ha förlorat hemma mot samma lag med 1–6.

Våren 1946 ”kvalade” vi så mot Vikens I. K. som vi på bortaplan besegrade med 3–1 efter en verkligt bra match där vi säkert alla överträffade oss själva. Jag måste nog också nämna en vänskapsmatch som sitter kvar i minnet. Våren 1945 besegrade vi HAIS hemma med 3–2 efter en i mitt tycke, mycket bra match.

Till sist vill jag uttala mina förhoppningar att det i fortsättningen skall gå bra för föreningen, och att kommande spelare ska föra föreningen färger högre upp i serietabellerna än vad jag och mina kamrater lyckats göra.

Gösta Persson.

Vi kan tycka att nutida matcher kan vara tuffa, men Verners berättelse från en av sina första A-lagsmatcher som 13-åring har en egen speciell historia.

Intervjun kommer från föreningens jubileumsskrift 1948

Mitt livs match.

Det är inte lätt, att bland de otaliga matcher, jag deltagit i, hitta någon speciell s. k. ”mitt livs match”, utan det har förr varit så, att varje match ägt tjusning och spänning, oavsett om matchen gått mot H. I. F. eller mot det enklaste byalaget.

Hur minns jag inte en av de första matcherna, jag som trettonåring fick deltaga i. Det var mot Munka Ljungby I. F. En fruktansvärd kampanda lades i dagen för att rädda Strövelstorps ära från ett katastrofnederlag. Att medlen för att vinna inte var så noga på den tiden, förstår man, när sådana kämpar som Einar Andersson tog bollen i famnen och sedan i bästa rugbystil rusade mot motståndarnas mål, med alla Munka Ljungbyspelarna plus en del av publiken efter sig. Sådana bagateller, som en och annan spark på benen eller sådana saker som ”offside”, angrepp på målvakten togs ingen hänsyn till. Domare fanns visserligen på planen för syns skull, någon rättelse av honom togs det inte från någondera sidan.

Vilken skillnad på fotbollsspel då och den vårdade fotboll, som numera spelas! Kampandan och energien fanns i lika stort mått, då som nu, och nog tror jag, att de ungdomar som nu bedriva fotbollsspelet, känner den underbara tjusning det finns i alla de olika moment, som ständigt framkommer i en match, kamratandan och tillfredsställelsen med sig själv, när någon svår sak med bollen lyckats. Dessa matcher efterlämna oförglömliga minnen från ungdomens dagar och skänker även tillit och självförtroende för en sund ungdom i kommande tider.

Verner Lindkvist.

Sture Löfqvist var en av initiativtagarna till föreningens bildande och är också den som suttit näst längst i styrelsen med 36 år, varav 22 år som ordförande mellan 1931-1933 och sedan 1940-1958.

Här kommer hans berättelse om sin livs match som är tagen från föreningens jubileumskrift från 1948.

När man spelat med i över hundra fotbollsmatcher är det ganska svårt att minnas den bästa, men bland de bättre är det särskilt en som jag var med om i Spannarp, den vill jag gärna kalla ”mitt livs match”.

Denna match spelade vi mot I. F. Salamis den 11/7 1934. Vi hade tidigare mötts åtta gånger, men Salamis hade icke lyckats besegra oss, men den här gången skulle Strövelstorp ha klå. Salamis spelade bra fotboll vid denna tid, kanske bättre än Strövelstorp. Vi hade fått ihop ett rätt bra lag, jag spelade högerback den gången och lyckades nära nog hundraprocentigt i allt vad jag företog mig, bland annat räddade jag vid flera tillfällen på själv mållinjen då målvakten var ur spel, vi vann matchen med 2–0. Efter den betan ville Salamis inte spela mer mot oss varför det dröjde hela fyra år innan vi möttes nästa gång.

Sture Löfqvist.

Det finns nu en festkommitté på närmare 20 personer, som jobbar för att föreningens 100-års jubileum ska bli något att minnas. Programmet ser enligt planerna ut så här

Fre 3/2 - Musikquiz i klubbstugan

Fre 3/3 - Musikquiz i klubbstugan

Lör 1/4 - 100 årscupen utomhusfotboll för 13-åringar

Sön 2/4 - 100 årscupen utomhusfotboll för 13-åringar

Lör 8/4 - Vi återstartar med försäljning av nybakade bullar på IP

13-14/5 - Fotbollens dag för alla ungdomslag på IP

17/5 - Hemmamatch för damlaget

18/5 - Hemmamatch för herrlaget med inbjudna gäster

20/5 - Fest med mat och dans för spelare/ledare/supportrar

19/8 - Sommarfest på IP

26-30/12 100-årscupen Futsalcup inomhus 

Varje vecka blir det en intervju med gamla och nya spelare från föreningens hundra år på hemsidan och facebook.

I varje match kommer en spelare i våra lag att spela med tröjnummer 100 och presenteras på hemsidan inför matchen

50/50 lotteri med ett förstapris på minst 10000 kronor

Så ser programmet ut i korthet.

Mer detaljer kring programpunkterna kommer inom kort.

Nu firar vi 100 år tillsammans under 2023

För att starta en fotbollsförening krävs en idrottsplats och pengar. Det kunde Nils Lindqvist, en av Strövelstorps grundare intyga då han berättade om Strövelstorps IF:s födelse.

Ett gäng grabbar från Strövelstorp och Ausås, som spelade fotboll på skolan fick för sig att starta en fotbollsförening, och för det behövdes en fotbollsplan. Förfrågan gick till Torlarp, som kunde bistå med en bit jord för 75 kronor. Men hur skulle dessa pojkar få tag på pengar?

Initiativtagarna Sture Löfqvist och Nils Lindqvist samlade ihop några killar och tjejer och gick under valborgsmässoafton 1923 runt bland husen och sjöng vårsånger. På detta vis fick man ihop 50 kronor och sedan fick de som ville vara med i föreningen betala en krona var och därmed hade man fått tag på pengar till arrendet det första året. Den 20 maj bildades så Strövelstorp Idrottsförening, SIF.

Under de första åren spelades mest träningsmatcher, men det fanns även en liten serie där Vegeholm, Jonstorp, Förslöv och Munka Ljungby deltog. Till bortamatcherna åkte laget på flaket till en lastbil som ägdes av Willy Lindqvist, där spelarna själva betalade vardera 1,50 kronor per resa. Lastbilen användes även under de utflykter som spelarna företog sig med sina flickvänner en gång om året. För att få in pengar till idrottsföreningen hyrdes Torlarps Furu en lördag och söndag för dans, vilket inbringade hela 800 kronor. Detta möjliggjorde inköp av tröjor och EN ny fotboll.

Grundaren, Nils Lindqvist, spelade mest vänster halvback, men användes även i mål. Han var aktiv under tio års tid, som spelare, men var aldrig engagerad i styrelsen,

Den match som Nils minns mest är en bortamatch mot Munka Ljungby, där SIF tidigare hade vunnit lite överraskande och därför skulle "få igen" utav Munka. Men efter en riktig kämpamatch hade SIF åter vunnit med 3-1 till Munkas förtret.

Nils kunde också berätta om sina lagkamrater där han speciellt nämnde den hypersnabbe högeryttern Sture Löfqvist, som var svårstoppad för motståndarna. Sture var också den store eldsjälen i klubben och han la ner mycket arbete. Ragnar Olsson var en hårdskjutande forward, som en gång fick till ett så hårt skott att målvakten stukade handen och därefter vägrade att ta hans skott mer. Nils hade många roliga minnen från sin fotbollskarriär, men var besviken på en sak.

- Det kvittade hur mycket vi träna och låg i, det kom aldrig några italienare till Strövelstorp för att värva oss.

---------------------------------------------------

Ovanstående intervju gjordes hemma hos Nils Lindqvist vintern 1990/91 utav Mats Westman och Jonas Hammarlund. Den 4 oktober 1991 avled Nils 89 år gammal.