SGIF 100 år - del 22 - Mats Westman-spelaren

P14 match 1976. Notera matchdräktens färgkombination i

Efter att ha blivit utnämnd till föreningens fjortonde hedersmedlem på jubileumsfesten så skulle jag försöka summera mina 50 år i föreningen i en artikel. Det skulle kunna skrivas en hel bok och artikeln skulle bli hur lång som helst. Därför kommer min berättelse att delas upp i minst tre delar, Mats Westman – spelaren, Mats Westman – ledaren, Mats Westman – styrelseledamoten och blir det någon berättelse över så kommer den som en fjärde del i slutet på året.

Till hösten är det exakt 50 år sedan som jag tog mina första steg på Strövelstorps idrottsplats. Efter skolstarten på hösten i femte klass, så hade klasskompisarna varit på mig om att börja spela i laget. Jag var förväntansfull inför den första träningen, men när jag väl skulle i väg så ville jag inte längre och pappa fick tjata på mig att ”nu åker vi i väg”. Detta var pappas stora grej många år senare, att ”Jag fick tjata på dig att börja spela, och nu lämnar du aldrig idrottsplatsen”. Karl Ivar Lilja var min första tränare och visdomsorden var, Välkommen hit och här hälsar vi alltid på varandra när vi ses. Under pojklagsåren hade jag även Pålle Paulsson och Mats Andersson som tränare, med min far, Stig Eriksson och Mats -Åke Jönsson, som lagledare under de olika årgångarna. Mina första stora minne var mitt första mål, som jag gjorde i en träningsmatch mot Salamis med Inge Ericsson, som målvakt, på midsommarfesten 1974. En person som 1987 fick en helt annan betydelse för mitt ledarskap, men det kommer i nästa artikel. Sommaren 1974 åkte vårt P12 och P10 lag på en bussresa till Skånes djurpark och där mötte vi Hörby på vägen, och att det stannat kvar i minnet visar att saker som inte bara är matcher och träning är viktigt för en spelares fotbollskarriär. Detsamma gäller minnena av Englandsresorna som ungdomslagen fick göra på 70- och 80-talen. Dessa återkommer vi till vid en senare artikel under vår intervjuserie.

Det blev inga stora framgångar inom pojklagsfotbollen för mig och laget och det berodde mycket på att serieindelningen alltid var likadan på den tiden. Kullabygdens fotbollsallians skötte sig själv och i vår åldersgrupp fanns alltid omöjliga Viken och nästan lika omöjliga Allerum med i serierna. Vi fick oftast slåss om plats 4-8 i serierna och mest spännande var det mot Hasslarp, Höganäs BK, Svedberg och Lerberget, som var oss jämbördiga. Jag spelade inledningsvis vänsterback, men i de sena pojklagsåren så utnyttjade lagledningen min snabbhet i anfallet och 1978, som var mitt sista pojklagsår, gjorde jag 16 mål (inkl B-lagsmatcherna)

Under avslutningen på hösten 1980 blev det en förändring, då jag plötsligt fick agera målvakt i tre matcher sedan ordinarie B-lags målvakt inte fick ledigt från sitt jobb. Lars Carlsson, som var tränare, la fram förslaget efter att jag på några träningar stått i mål och premiären spelades i Båstad. Det här tre insatserna var ju bara tänkt som en nödlösning, men 1981 började inte alls som det var tänkt. A-lagsmålvakten skadade sig i premiären och nu var B-lagsplatsen ledig igen under våren. Efter en tveksam inledning hade laget endast en poäng efter fyra matcher och mitt målvaktsspel var inte tränat från grunden, men när Krutas efter den fjärde matchen sa i omklädningsrummet att om ni tänker vinna serien så får allt vinna resten av matcherna. 14 matcher senare hade vi vunnit alla matcherna och serien, och min insats i målet hade uppmärksammats i laget, så när vi vann sista matchen i serien ute i Viken, var det jag som blev hyllad och hissad. Det blev mitt gyllene år som spelare, för sedan finns inte mycket att glädjas över, året efter släppte jag in 98 mål och kände mig mer som ett såll än en målvakt. En rolig anekdot från det lyckosamma 1981 var att jag hela hösten släppte in ett mål, Vi vann med 4-1, 5-1, 6-1, 7-1 och i den nästsista matchen så släpptes den retliga målet in med knappa fem minuter kvar. När jag så i den sista matchen mot Viken först hade lagt en straff som betydde 5-0 och jag sedan höll på att hålla nollan, så kom Tom Sörensen fram till mig och sa, nu gör jag snart självmål för du ska inte hålla nollan i dag heller. Som tur var så fick han aldrig bollen, eller snarare han tänkte nog aldrig förverkliga sitt hot.

Den mest minnesvärda matchen var avslutningsmatchen 1982 i B-laget. Det borde finnas andra matcher som man är mer stolt över som man kommer ihåg, men här hände så mycket att alla vi som var med i matchen har våra egna minnen. På lördagen hade A-laget klarat sig kvar i division 5 och det skulle ju firas. Att man hade en B-lagsmatch på söndag förmiddagen var det inte alla som tänkte på den kvällen. Vi lyckades samla ihop tolv spelare som var uttagna, men när samlingstiden hade passerats hade vi bara nio spelare på plats och bara två som kunde köra bil. en tid efter samlingstiden dök tre spelare upp, vilka hade övernattat i klubbstugan. Min far fick kallas in som chaufför för att vi skulle kunna ta oss till Ljungbyhed och väl där så hände en hel del. En rensning av vår försvarare sänkte en egen spelare när den tog i huvudet, men han kunde fortsätta. Vår ytterback drog på sig två varningar och fick lämna matchen i den andra halvleken och strax efteråt så blev vi nio spelare, när vår mittback berömde domaren med orden: Du måste vara Perstorps sämsta korpdomare. Den enda reserven vi hade med oss, hade vi inte så mycket nytta av då han aldrig tog på sig fotbollsskorna och bäst var nog det, eftersom han trillade av avbytarbänk en gång under matchen och domaren fick aldrig hjälp av honom som linjeman. I slutet av matchen får vi frispark och då frågar frisparksskytten, ska vi vinna med 6-4 eller 7-4? Ta 7-4 blev svaret och så small han in bollen. Vi blev beskyllda för att inte bruka allvar av motståndarna, som tyckte att de skulle rapportera till förbundet, men vårt svar var att klart vi brukade allvar, vi vann ju med 7-4, så det blev ingen anmälan. Som synes väljer jag att inte namnge några namn på de inbladade spelarna i matchen eftersom jag inte har deras tillåtelse och matchen kanske inte är av den karaktären som Strövelstorps GIF ska vara inblandad i, men roligt hade vi.

Karriären som spelare blev aldrig någon höjdare och strax innan jag fyllde 28 år så valde jag att sluta, sen har det blivit ett och annat inhopp för att fylla ut laget vid kris, men det var utan att jag tränade i seniorsammanhang. Det blev till slut 411 matcher varav endast 3-4 var i A-laget i seriesammanhang, så jag var den typiska B-lagsspelaren, som aldrig kom någonstans. Ett guld med B-laget 1981 och ett silver med B-laget 1979 blev de medaljer som togs som spelare. Som tränare har det blivit betydligt fler, men det kommer i nästa berättelse – del 2.